Först vill jag påpeka att då man skaffar en hund så ska man ha i åtanke att denna hund ska passa in i den nuvarande levnadssituationen oavsett om man har barn eller hund/ar sedan tidigare. Sedan är nästa sak att ta i åtanke att en hund kostar även per månad, det är inte bara en engångssumma som ska betalas vid inköpet. Sedan ska det ju finnas tid för uppfostran, motion och det är inte en slit och slängvara som kan plockas fram när det passar en själv!
Sedan bör man tänka efter vad vill man göra med sin hund, till vilka ändamål har man tänkt att hunden ska användas för? Därefter göra sitt val av hundras. Ska man ha en fågelhund kanske man inte väljer en stövare. Ska man ha en agilityhund kanske man inte ska välja en stor, tung ras typ Sankt bernhardshund (nu säger jag inte att en bernhardshund inte ska kunna träna agility för det kan de, men om man vill satsa på agility och sträva efter att nå en bit så är inte en bernhardshund kanske det bästa valet). En hund kan tränas till det mesta, men då kräver det nog att man vet man gör!
Sedan kan man ju ta en hund bara till sällskap också, men trots detta så kräver det ju att hunden iaf har en grundlydnad. Jag anser att ALLA hundar bör vet vad NEJ och KOM betyder. Sitt, ligg, stå, fot är något som man kan räkna bort men nej och kom är kommandon som bör fungera! Ju längre man väntar med att lära sin hund grunder desstu värre är det att lära bort de olater som redan har hunnit komma
Läste häromdagen på en sida om sheltien att då denna ras lider av så många hälsoproblem så borde vi kanske blanda in någon annan ras typ border collie, kelpie, tollare och isländsk fårhund nämndes i samma veva. Vad folk inte verkar ta i beaktande är ju att risken är stor att för det första rasen får nya sjukdomar som inte funnits tidigare på rasen och därmed kan bli sjukare än den är nu och för det andra så hur skulle mentaliteten bli?
Jag förnekar inte att det förekommer sjukdomar på sheltien, men jag anser att i jämförelse med många raser så är sheltien en frisk ras.
Sedan kan jag inte förstå familjer med t.ex bonusbarn som alltid passar på att göra en massa roligt då barne-t /-n är hos den andra föräldern, speciellt om det är frågan om att man inte har råd att ta med barne-t /-n på det man ska på. Är det så illa ställt så kanske det är bäst att lämna hemma helt och hållet istället? Speciellt illa är det ju om det finns gemensamma barn i familjen som får följa med hela tiden. Hur ska de barn som lämnas utanför känna sej? Det är ju sin sak om de får fara på annat, men om familjen alltid passar på att åka på en massa roligt då de är borta så får man nog fundera!
Sedan så har jag börjat fundera om folk helt har slutat tänka långsiktigt? Är det bara nuet som gäller?
Men som sagt man får ju skrämselhicka hur vissa resonerar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar