Vi ponerar att vi har hund A nu som är lite tillbakadragen, blyg, försiktig i sin framfart och denna hund A kommer till ett hem med en väldigt försiktig dam eller herre som har denna. Vad tror ni slutresultatet kommer att bli?
Så tar vi samma hund A och denna gång lägger vi istället A till en hundvan människa som vet hur viktigt det är med socialträning, miljöträning och ge hunden den "rätta" uppfostran. Vad tror ni slutresultatet blir nu?
Sedan tar vi hund B som är framåt, nyfiken på allt, och väldans orädd och så lägger vi denna B till först hemmet med en försiktig dam/herre och så sedan i hemmet med en hundvan. Hur är slutresultatet nu då?
Alltså det jag vill få fram är att den yttre faktorn påverkar i större mån än vad många tror / medger.
Om vi tar t.ex sheltien nu då som ligger mej väldigt nära hjärtat. Det är enligt mej en helt underbar ras som är pigg på att träna det mesta, men inte kräver aktivering 24/7. Då man hör och ser vad folk i överlag anser om sheltien så låter det nästan som om rasen håller på att gå åt pipan pga dålig mentalitet. Den är inte tillräckligt gåpåig till främmande folk, den är skällig, den har den ena och den andra rädslan, den har inte tillräckligt med kamplust osv. Dessa säger att sheltien måste få sin mentalitet bättre nu, men enligt rasstandarden läs nedan (lånad från SSSK) så tycker jag att sheltien är precis sådan.
Shetland Sheepdog skall vara sund och aktiv, alert, vaken, vänlig och intelligent. Den är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare, reserverad gentemot främlingar, men skall aldrig vara nervös.
Vill man ha en spottande och fräsande pitbullterrier så kanske man ska ta en annan ras. Dock säger jag inte att dessa nervösa individer inte finns, för det gör de.
Vad jag inte kan förstå så är varför man avlar vidare på dessa. Men i och för sej förstår jag heller inte varför man avlar på hundar som inte följer rasstandarden och varför man inte håller sej till rasklubbars rekommendationer.
Jag vill påstå att rätt hund till rätt ägare gör en hel del åt mentaliteten på hunden.
Men sist och slutligen enligt vilken måttsticka går vi då vi säger att hunden har ett bra lynne, en bra mentalitet? Ser vi det ur en vanlig familjs synvinkel? Ser vi det ur en uppfödares synvinkel? Eller kanske den som just har köpt sin första hunds synvinkel?
Gäller det då också att alla hundraser ska ha likadant lynne?
Jag anser att sheltien är perfekt i lynnet för mej då jag inte vill ha en hund som springer fram till alla utan kan koncentrera sej på mej istället, jag vill ha en hund som är lättlärd och pigg på att träna det mesta, men som också kan ligga en dag eller två utan aktiviteter (utan att börja riva huset då vill säga).
Medan tar vi sedan och går till cockersidan. Där är lynnet ett helt annat. De är mera envisa, älskar allt och alla, kräver lite mera stimulans än t.ex sheltien. Men så ska en cocker vara!
Något som verkar vara ett stort problem inom hundaveln så är ärligheten. Man kommer inte vidare med att dölja sanningen, den kommer fram förr eller sedan. Alla tikar och hanar är inte lämpade för avel, det bara är så. Och jag hoppas att flera skulle börja tänka efter vad deras hund har att tillföra rasen och inte bara avla för att det är en populär ras som ändå går åt... Som jag nämnde tidigare så är rekommendationerna till för att iaf försöka föra rasen framåt, om man då medvetet struntar i dessa rekommendationer så tycker jag man ska ta sej en funderare varför man avlar. Nu säger jag återigen inte att man måste följa rekommendationen till punkt och pricka. T.ex hur svårt kan det vara att ställa ut sin hund och få ett Good? Och att bara avla till ett visst specifikt område så är lika galet tycker jag som att bara avla på agility eller lydnad och strunta i standarden. Det ena behöver väl inte utesluta det andra? Varför para medvetet två hundar med ögondiagnos av något slag? Något man ofta hört är att det finns värre saker att avla på. Men gör det automatiskt då de andra defekterna bra att avla på?
Jag fick lära mej av en vis uppfödare att alla kombinationer man gör ska man sträva efter att avkommorna ska bli bättre än föräldradjuren, och det måste jag säga är ett väldigt bra råd!
Ibland önskar jag faktiskt att de som köper hund skulle tänka på vilken ras de skaffar och inte bara skaffar den pga hur den ser ut eller för att grannen har en lika. Vissa raser passar barnfamiljer bättre, vissa raser passar en första gångs-ägare bättre osv. Vissa raser kräver mera träning än andra osv. Om bara köparna gjorde lite mera efterforskningar före de köper en hund så skulle inte hundskolarna ha händerna fulla med problemhundar som inte får den stimulans de behöver, eller den träning de behöver. Som t.ex en jakthund som sticker på promenaden efter en räv, en vakthund som vaktar osv. Kanske jag är elak nu, men nog ligger det en sanning i detta eller hur?
