I tisdags hade jag operationstid på Vasa Centralsjukhus, tiden kom med lite mera än en veckas förvarning så att ställa allt iordning blev lite panikartat, mest eftersom man inte hade någon mera information om hur det skulle vara efteråt. För att vara riktigt ärlig så har jag det ännu inte heller trots att operationen är utförd och jag är hemma igen!
Jag fick som sagt en kallelse till sjukhuset ca. 1 vecka före operationen. Där stod 2 olika telefontider var någon skulle kontakta mej för mera information om operationen. Då den första ringde så måste jag erkänna att jag inte blev riktigt mycket klokare. Jag fick ju iaf höra att jag skulle dit den 2.4 men tiden skulle de bekräfta nästa gång de ringer och att jag inte skulle få äta efter kl. 00.00 då på natten till tisdag. Okej. Hur är det med medicinerna mina får jag ta de? Hur länge ska jag vara på sjukhuset? Måste jag sjukskrivas? Det kunde inte hon jag tala med första gången svara på utan det skulle då klaras upp nästa gång de kontaktar mej (detta var en tisdag och på torsdagen skulle de kontakta mej pånytt eftersom det var sista dagen före påsken de är på jobb). På torsdagen ringde en sjuksköterska som talade mycket knagglig svenska. Medicinerna redde vi upp hur jag skulle ta, men om jag måste lämna över natten eller inte var helt beroende på när jag skulle opereras. Men kl 10.30 skulle jag vara vid sjukhuset då var tiden bokad för mej. Jag kunde ju förbereda mej på att övernatta en natt på sjukhuset. Ang. sjukledigheten så kunde bara en läkare svara på. Okej, jag hade ju en jäkla tur då jag är ledig både tisdagen och onsdagen den veckan då! Vet inte hur många som har måndag till fredag-jobb som skulle kunna vara lika flexibla speciellt då de inte vet om de kan återvända till jobbet nästa dag, dagen efter det eller om en vecka!
Jag hade tid kl. 10.30, kom till sjukhuset lite över tio så i god tid. Anmälde mej till Pre-operativa enheten som jag skulle enligt pappren. Där fick jag sitta i en korridor med alla andra som väntade på operation. Nåväl satt där med min väska packad och väntade på min tur. Slapp in endast 20 minuter efter utsatt tid till en sjuksköterska som tog blodprov, blodtryck och gav mej de otroligt fina sjukhuskläderna. Hon tog då hand om mina egna kläder och min väska för att skicka upp det till avdelningen jag skulle till efter operationen. Klockan var lite över elva då jag var klar hos tanten som "förberedde" mej för operationen. Hon visade mej till ett väntrum med 8 fåtöljer var jag kunde sitta och vänta tills jag skulle slippa på operationen. Där satt flera från förr och hon sa att hon kommer och hämtar mej då det är min tur och att vi går till operationssalen då tillsammans. Så där satt jag då utan min väska (var jag hade varit så smart att packa ner böcker och annat läsbart), utan min telefon (som också skulle läggas i väskan) men som tur var så hade min älskade man tagit ledigt från jobbet och var på plats med mej, annars hade jag nog börjat klättra på väggarna! Klockan blev tolv och då slapp den första ur rummet och till operation. Klockan kröp mot ett, halv två och då var sambon tvungen att börja söka sej hemåt då parkeringstiden tog slut. Klockan var två före jag slapp till operationen. Måste säga att redan då var jag lite mindre glad, men talade men en av de andra som satt och vänta och han hade tid en timme före mej. Hade dock lite tur och slapp in 15 minuter efter han. Då jag kom in i operationssalen så stod där flera stycken som alla börja slita och riva i mina armar och ben för att förbereda mej för operationen. Visst alla presentera sej men de flesta tala mera med varandra än med mej, dessutom så eftersom jag tala svenska så tala de finska sinsemellan (dock ovetandes om att jag även kan finska). Nu är jag kanske inte den mest hysteriska människa, men kände flera gånger att det hade varit lugnande om någon lite berättat vad som hända ska... Dock fick jag ju nån sekunds förvarning före de stack mej i båda händerna för dropp m.m. Tack och lov så somna jag ju ganska snabbt efter det de hade fått in kanylen i min hand.
Lite över fyra vakna jag till ordentligt på uppvaket och trodde ryggen skulle gå av. Till saken hör att jag inte kan ligga länge på hårda ytor utan att ryggen låser sej, och det var ju just det som hade hänt. Tanterna på uppvaket gav mej värkmedicin mot värken men inte släppte den för det men underlättade gjorde ju det. Vi var 3st på uppvaket under tiden jag var där. Som vanligt så råkar jag ju alltid ut för skiftbyten så även denna gång. Första skiftet på uppvaket kunde de riktigt bra svenska och eftersom vi alla 3 var svensktalande så var det ju en stor fördel. Skiftet efter var det lite sämre med dessa svenskakunskaper. Tanten som låg bredvid så ville ha sin glasögon och frågade efter de. Svaret hon fick var att hon ska låta droppet vara. Nej, sa tanten. Jag vill ha min glasögon! Återigen fick hon svaret att droppen måste sitta kvar. Då kunde jag inte vara tyst mera och sa åt de att hon vill ha sin glasögon (på finska dock). Då blev det lite lugnare då de fick förklarat åt damen att hennes glasögon finns på avdelningen. Gubben som låg mitt emot mej skulle till samma avdelning som jag och när de kom från avdelningen efter han (30 minuter efter att de ringt till avd.) så sa de att även jag ska upp till samma avdelning att de kan komma ner efter mej direkt efter. Jovisst, den gick 15 minuter sen 15 minuter till och då ringde de igen från uppvaket till avdelning (då tog det bara nån minut innan de var på plats) Vid dehär laget så var klockan redan 18.10. Suck! Sjukskötaren som kom efter mej knagglade även han på en dålig svenska att jag måste lämna över natten! Daah, lite jag hade listat ut det redan! Försökte fråga varför jag var tvungen att ligga sålänge på uppvaket, men det kunde han ju inte svara på. Inte heller kunde han svara på hur operationen hade gått eller om det hade varit något särskilt under den. Då vi kom till avdelningen så rullade han in mej på rummet som jag delade med en trevlig tant från mina hemtrakter. Nåväl, han visa mej var jag kunde trycka på knappen om jag behövde hjälp och så gick han. Min man kom till sjukhuset bara en ca. 20 minuter efter det. Då hade ännu ingen varit och visat mej var min morgonrock och mina tofflor är. Jag orka nu inte bråka mera om det just då, visste jag skulle snart behöva uppsöka toaletten men eftersom mina ben hade bandage runtom (då stödstrumporna var slut nere i operationssalen) så de skulle bort före jag kunde stappla iväg nånstans. Efter att min man åkt hem igen så ringde jag på och bad de leta upp mina tofflor och morgonrock och ta bort bandaget så jag kunde stappla iväg till toan, samt att de skulle "sänka" ner sidorna på sängen så jag inte skulle vara tvungen att klättra ur fanskapet (vi försökte både min man och jag under tiden han var hos mej att sänka sidorna men med ett mindre lyckat resultat). Vingligt värre var de några stackars metrarna jag hade till vessan men skam den som ger sej. Sjukskötarna hade fullt upp med att försöka få andra sidan av min säng att sänka sej. Då jag kom tillbaka hade de ju faktiskt överlistat sängen och de tyckte att jag kunde själv nu sedan gå på vessan eller dylikt. Javisst, gick ju faktiskt själv nu också. Sedan ville de se på mina sår. Så de tittade på "plåsterlapparna" jag hade och sa att det ser bra ut, men det är ju bra att veta att såren innanför plåsterlapparna ser bra ut (jaa, jag är ironisk nu). Kvällen började bli sen och det var skiftesbyte igen. Tanten som låg bredvid mej så fick lite dåliga nyheter och blev (med all rätt) lite upprörd och försökte tala med sjukskötarna, men de sa hela tiden att det ordnar sej nog. Vi ska vänta och se vad läkarna säger imorgon. Tanten fråga hela tiden att kan något hända under natten åt henne, men svaret hon fick var att det ordnar sej nog. Runt en elva-tiden var de igen och tog några prover och då blev hon riktigt nervös. Det löste de genom att ge tanten sömnmedicin. Nåväl, det är ju också ett sätt. Jag däremot så satt vaken i flera timmar och fick en Panadol och jag skulle bara försöka sova. Visst det kommer ju lyckas bra då jag är extremt lättväckt, kan slå vad om att tappar man en nål på golvet så vaknar jag. Men jag är van sedan tidigare så jag läste, surfa på telefon osv. Vad jag reagera på igen (har gjort det förr) var att endast 2 gånger under natten var någon och kolla till mej. Tanten bredvid var de 5 gånger och kolla på. På morgonen så kom nya skiftesarbetare igen och kolla hur vi mådde. Jag (otålig) som alltid fråga när jag slipper hem ;). Då tyckte den nya att jag inte ska tro att jag slipper hem idag (pah, de ska vi allt bli två om tanten tänkte jag). Under morgontimmarna så började jag och grannen diskutera lite mera och då fick jag reda på att hon kommit in till Vasa under lördagen (med ambulans från J.stad) och att hon ännu då på onsdag morgon inte hade fått genomgå någon undersökning eller fått någon diagnos. Fy fabian säger jag bara, 5 dagar på sjukhuset och inte någon som gör något). Under morgonronden så ursäktade sej läkarna med att de inte dagen före hade hunnit med hennes gastroskopi (sist jag var på den undersökningen för 3 veckor sedan så tog den 15 minuter). Hinner faktiskt ingen läkare på stora Vasa Centralsjukhus med en sån undersökning under en hel dag? Damen ifråga hade ju faktiskt både spytt blod och via andra änden... Men i Vasa så är det tydligen ingen panik. Blod hade de också gett henne då Hb var så lågt. Men en undersökning som tar 15min så kunde de inte göra. Nu börjar jag iaf ifrågasätta att vill de bara ha folk på sjukhuset för att de ska få fakturera mera dagar / nätter?
I Jakobstad tyckte de att det var så akut hennes tillstånd att de skickade henne med ambulans till Vasa, men där fick hon ju bara ligga i sängen och vänta i 5 dagar. Javisst, det var ju påsk men iaf. Ska man inte kunna bli sjuk under påsken? Ska man planera in sin sjukdomsanfall till arbetstid på arbetsdagar?
Nåväl tillbaka till mej. Under läkarronden så fick jag veta att jaa typ ingenting. Jag får åka hem idag om jag känner för det... Öhh, självklart känner jag för det! Sedan stod de och skrapa sej i huvudet om jag ska sjukskrivas eller inte. Nåväl, de tyckte jag nog kunde ta det lugnt en vecka. Fråga av sköterskan när jag slipper hem (då var klockan åtta på morgonen) Så typ runt en ett-tiden då de har pappren skrivna... Alltså att skriva ett papper på att jag får fara hem samt ett recept på mediciner så tar 5 timmar. Men kanske de får ta betalt för flera dagar om jag varit på sjukhuset efter kl. 12.00? jag förstår nog att det finns flera på avdelningen som också ska ha vård, men anser också att hade jag fått mina papper hade de ju kunnat koncentrera sej på alla de andra istället och fått en ledig sängplats! Men min logik stämmer inte alltid ihop med sjukhusets tydligen (eller aldrig för att vara riktigt exakt), Efter ca. 30min kommer en läkare till för att se över mej. Öhh... Okej. Samma procedur igen... Hur mår du? Joo, relativt bra, vill hem idag! Inte hade heller han någon mera info om min operation så jag får väl helt enkelt vänta tills operationsberättelsen kanske kommer hem på posten! Ringde till min man och sa att han får komma efter mej till en ett-tiden. Han kom till sjukhuset och klockan kröp mot halv två då jag fick ledan av att vänta på att de skulle komma med mina papper så jag gjorde en fuling och ringde på! Tyckte jag iaf kunde ringa på knappen 2 gånger under min vistelse på sjukhuset. Då kom en sköterska som skulle fixa mina papper så jag skulle slippa hem! Äntligen!
Men tanten som låg i samma rum som jag då? Jaa, en halvtimme före jag skulle åka hem slapp hon på sin undersökning och hennes tillstånd åtgärdades då. På 20 minuter var hon tillbaka på rummet som ny! Efter 5 dagars väntan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar