Året 2019

Jaa, vad kan man säga om dehär året? Mestadels motgångar har det nog varit såväl för mej själv som i min närhet. Hoppas innerligt att 2020 blir ett bättre år för såväl oss härhemma som hos de mina kära.
På hundfronten har det mest varit agility på tapeten för Kiira och Flikka. Båda har visat framfötterna i grenen. Flikka steg i januari till klass 2 och i september steg hon till klass 3. Osäkerheten skiner fortfarande igenom mellan varven, men hon har blivit mycket bättre i jämförelse med för några år tillbaka. Kiira har under året lyckats bra. JUN FM/SM silver med Ron. DM-lag guld, 2 agilitycert, FM/SM klar för 2020 och flertalet nollor i 3an.
I höstas blev jag dessutom lurad eller övertygad hur man nu vill ta det att ställa upp i lydnadslag i DM och till min förvåning knep Kiira och jag ett förstapris med 177p.
Inom rallylydnaden har jag endast tävlat 2 tävlingar iår. DM i Malax i slutet av November där Kiira fick 80p i Mästarklass och så tävla jag första gången med Lindas flatt Kerry i nybörjarklass där vi tog 99p och en tredje plats. Dessutom vann vårt lag (jag med Kiira samt Kerry, Ron med Busan och Newton samt Sofi med Remo) brons. Hann dessutom tävla en gång till nu i december med Kerry i Kokkola och där fick vi 87p i nybörjarklass.
Neiti har varit på några utställningar och varit såväl VET-BIR (bäst i rasen) och VET-BIM (bäst i motsatt kön) å några bästa tik placeringar har hon också.
Ännu på positiva sidan så flytta Lycka in i maj och fick en mycket rolig valp att träna upp.

Nåväl allt detta låter ju bra, men mellan allt det bra så har svarta moln samlats över oss. Kiira som höll på att dö ifrån oss i september. Min hälsa har inte varit den bästa heller. En arbetsolycka i januari som gjorde axeln ur spel i flera månader. Rygg och höger knä som endast samarbetar mellan varven. Dock fick jag nu då diagnos för ryggen, spondylos (umgås jag för mycket med hundar 😂?) och i knäet blir det lagt en protes i vid tidigaste 45års ålder, så vi kör såhär nu då i några år till nu då 🙄
Skulle önska jag kunde säga att övriga hundar varit friska, men ibland känns det som om vi skulle bo hos veterinären 😔 Inga livshotande åkommor (förutom Kiiras då i september) men hela tiden något.
Som om inte det varit nog med allt annat så har min bil haft lite attitydproblem under hösten å vintern och tillbringat en hel del tid på service.

Men det som inte dödar en så stärker en så snart borde vi vara odödliga 😁
Nu välkomnar vi det nya året och hoppas det blir ett bra år med medvind.
Gott Nytt År 2020!

Flikka steg till klass 2 i agility

Neiti VET-BIR

Kiira agilitycert

Lycka 4de bästa valp med hederspris

Kiira & Ron JUN FM silver i agility

Kiira & Kerry lagbrons i rallylydnad 

Kiira första pris i lydnad 

Flikka steg till klass 3 i agility

Kiiras story

Bloggen har legat nu i en par år. Har inte varken haft tid, ork eller inspiration att ta itu med den. Dock har jag de senaste månaderna mera och mera börjat fundera på att väcka den till liv igen. Nu efter vad som hänt kände jag att nu är det dags!

Man ska inte ta något för givet, man ska inte tro man har obegränsat med tid. Lev varje dag till fullo och njut av varandras sällskap!

Kommer nu att berätta Kiiras story om vad vi gått igenom de senaste dagarna:

Kiira min 10-åriga sheltie som har tävlat såväl agility och lydnad med framgångar det senaste halvåret så börja matvägra i förra tisdag på morgonen. Tänkte inte mera på det (hon måste vara besläktad med kossor då gräs på vårar och höstar är delikatess) antog att hon bara var dålig i magen. Tisdag kväll åt hon lite mat, dock inte mycket. Onsdag samma sak. Dock ingen feber, inget annat speciellt i symptomväg. Torsdag morgon så märkte jag att hon börja bli lite ostabil och då inte mera vatten hölls nere så börja jag försöka få tag på veterinär. Antog fortfarande att hon hade någon form att mag- eller tarmstörning. Fick tag i Mikael som skulle ha tid först sent på kvällen, något sa mej att jag ska inte vänta. Fick tag i några andra veterinärer men Ursula var den som hade snabbast tid med oss. Kl. 16 på torsdag kom vi till kliniken och där ultrades Kiira och det blev en akut operation. Livmoderinflammation såpass att livmodern hade tvinnat sej och hade vi väntat till kvällen så är risken stor att Kiira inte hade överlevt. Själva operationen tog inte länge och åkte hem med en groggy hund.
Mamma var snäll som kom och hämtade Rushi till sej då huset består av x antal löptikar just nu. Hade svårt att vakta såväl Kiira som hormonstinna cockrar...
Kiira kvickna till under kvällen men var inte intresserad av vatten eller mat.
Morgonen efter så drack hon men vattnet kom lika snabbt upp tillbaka. Fortfarande trodde jag inte det var någon större fara, antog att det bara berodde på illamående efter narkosen. Dock blev jag på förmiddagen lite orolig så kontaktade Ursula igen. Vi åkte direkt in för dropp och för att kolla att njurarna var ok. Det var de inte! Vetskapen kom som en käftsmäll. Njurvärdena var alldeles åt pipan. Risken att Kiira inte överlever är stor...
Min Kiira, min älskade Kiira som alltid gör sitt yttersta oavsett vad vi gör tillsammans, som är min skugga vart jag än går, som är min bästa vän. Hon som alltid vaktar vid min sida då jag är sjuk eller ledsen. Hon som hjälpt mej genom några av livets värsta stunder och varit med under mina lyckligaste. Jag vet hon börjar bli till åren, men med tanke på hennes grundkondition och hur bra hon presterat en längre tid så har inte ens tanken funnits att hon skulle försvinna ur våra liv!

Enda chansen Kiira hade till överlevnad var att hon skulle ligga i dropp över helgen och så idag måndag skulle vi se om medicinerna och droppen hjälpt.
Mamma ställde åter igen upp och kom till oss för att hjälpa till med de andra hundarna och med Kiira. Utan hennes hjälp hade vi inte klarat oss genom helgen. Helgen kom och gick dock tyvärr inte utan motgångar. Kiiras kanyl stockades flera gånger och efter om och men fick vi åter igen igång droppet.Här vill jag också passa på att tacka Mikael Nylund som skulle ha ställt upp och tagit emot oss på helgen trots att han inte hade mottagning! Ursula ställde också upp och vi höll telefonkontakt under helgen. Söndagkväll så börja Kiira kännas lite piggare, mera medveten om sin omgivning (samt medveten om när de andra fick mat).

Måndagen kom och vi begav oss igen till kliniken. Blodprov togs och så var det bara att vänta på provsvaret. Väntandet kändes olidligt. Vågade inte hoppas på att allt skulle reda upp sej men vill heller inte tvingas att säga adjö till Kiira. Blotta tanken att inte ha Kiira i mitt liv fick halsen att snöra ihop sej, hjärtat att värka...
Efter vad som kändes som flera timmar plingade maskinen äntligen till och vi fick reslutatet. Värdena hade gått ner. Inte bra än, men det hade blivit betydligt bättre. Kiira lades i dropp igen och vi ska nu på torsdag igen och se hur det ser ut då. Men hon har en bra chans nu iaf.

Jag är så tacksam att få ha min stjärna kvar, Jag är också evigt tacksam till mina föräldrar och mina vänner som hjälpte mej genom den värsta tiden. Nu ser vi förhoppningsvis ett ljus i slutet av tunneln.

Håll tummarna att värdena fortfarande är bra på torsdag!

Som jag skrev i början, ta inget för givet. Uppskatta varje dag ni har med era kära (oavsett då om de är frågan om djur. människor eller annat) Man vet aldrig när något händer!

Jägaren - den allsmäktige??

Börjar med en liten händelse som utspelade sej för en liten tid sedan.

En älg blir skadskjuten med åtminstone ett eller t.o.m två skott. Eftersöket går väl ganska rätt till från början. Spåras med spårhund i lite över 2 km varefter en älghund sätts på. Under de 2 kilometer som spåras så finns det ordentligt med blod med jämna mellanrum. Älghunden tar upp ett friskt djur och det djuret (kalv) skjuts. En ny hund sätts på men den lämnar ganska snabbt området och områdena i närheten.
Senare på kvällen prövas ännu nån terrier på spåret, men det leder inget vart.

Beslut om att försöka hitta djuret följande dag görs. Följande morgon så jaktas det på ett annat område. Dock meddelas grannjaktlaget att de kan hålla utkik om de skulle se något i det område var älgen blev skadskjuten. Sist ut för dagen så gör jaktlaget ett sista försök att hitta djuret i samma område som det blivit skjutet. Men utökar inte sökningen till närliggande områden utan styrelsen för jaktföreningen tar ett beslut om att detta djur inte kommer att räknas som en licens utan skulle nu någon råka hitta det så måste de ansöka om en extra licens från distriktet och "betala" bort den då. Enligt direktiv bör man anmäla till distriktet att ett djur har blivit påskjutet. Men detta görs inte. Dock prövas ännu en hund att hitta spåret, men inte heller det leder något vart, men för att vara riktigt ärlig så har den hunden aldrig blivit spårtränad ordentligt så det är ju lika långt som brett.

Okej, som jag skrev så lät det ju bra i början. Men vad som stör mej mest är väl nästan attityden till det som hände. Det är mest halvhjärtade försök att hitta djuret första dagen (spårningen okej samt att släppa en älghund) och andra dagen så inte ens det. Det krävs ingen diplomingenjör för att lista ut att den älg som blivit skjuten dagen före och lämnats åt sitt öde, det köttet skulle inte vara brukbart mera eftersom det inte tar länge före djuret får feber och köttet inte mera är rekommenderat att äta.Så varför anstränga sej för ett djur man inte kan ha nytta av?
Jag har inget illa att säga om att lägga spårhundar på. Det är ju det som ska göras också. Men varför lägga på hundar som inte har spårträning bakom sej? Såvitt jag vet så var det endast den första som faktiskt är tränad för eftersök.

Varför inte göra en ordentlig kraftansträngning då det faktiskt händer och göra det ordentligt istället för en massa halvhjärtade försök? Varför ska det vara en sådan panik att sätta på älghundar då de flesta vet att en älghund inte riktigt gärna tar upp ett djur som är skadat? Om de nu tänker försöka spåra djuret med flera hundar så kanske det skulle ha varit smart att direkt var den första hunden slutat spåra så satt på nästa? Varför inte ta och sätta sej ner och fundera över hur man lämpligaste går tillväga istället för att springa med huvudet i väggen? Är det så att man inte vet själv inom laget vad som är bäst att göra så finns det folk att ringa åt och fråga, men det kanske tar på äran?

Man kan ju börja fundera över om folk jagar enbart för köttets skull och skiter i om det lämnar ett djur eller två i skogen och plågas till döds?

Som jag skrev tidigare så bör man anmäla till distriktet att ett djur har blivit skadskjutet men inte hittats. Då går förstås en licens åt, men hittas inte djuret inom 4 veckor så får man tillbaka licensen. Så var är sist och slutligen problemet? Varför görs det inte?
Samma sak hände i ett närliggande jaktlag, men den händelsen blev anmäld. Får se var det slutar... Men måste lyfta på hatten åt anmälaren! Det finns ännu folk med stake!

En annan händelse som jag fick skrämselhicka av var igår när vi kom körandes längs en asfalterad (välanvänd) väg med hastighetsbegränsningen 80km/h så ser man jägare som sitter i dikeskanten och passar ÖVER vägen? Alltså vart har det sunda bondförnuftet tagit vägen? På fullaste allvar, när är det okej att skjuta över en väg, speciellt om de för det första har en hastighetsbegränsning på 80 och för det andra är ganska trafikerad?
Har det blivit till det att vissa jägare numera står över allt och alla andra? Att vissa jägare får göra precis som de själva tycker?

Bortskämda?

Håller vi på att skämma bort den yngre generationen och kanske även oss lite äldre?

Barnen behöver inte städa sin egna rum. Barnen får veckopeng, absolut inget fel med det men... Om barnet får veckopeng och man ändå köper allt åt barnet så lär man inte barnet VÄRDET av pengarna. Sedan ser jag inget fel med att barnen gör lite sysslor hemma. T.ex för ut skräpet, hjälper till med matlagning, städar osv. Bara man ger något i gengäld. Inte arbetar vi vuxna gratis heller!
Vad lär vi barnen om de får allt de pekar på? Vad tror ni händer med värdesättningen av saker. Får barnet en ny leksak varje gång så kommer leksakerna snabbt att förlora sitt värde.

En annan sak så kan vi ta byn jag bor i så har nyligen lagt ut att det ska vid grannbyns skola byggas löpbanor (alltså ett litet idrottsområde) med motiveringen att barnen inte har något uteområde. Nåja, det beror väl på vad man menar med uteområde. Området de har nu så är betydligt större än vad jag själv hade då jag gick i lågstadiet, och inte har väl nån av oss tagit skada av att inte ha löpbanor i direkt anknytning till skolan. Vi fick ta cykeln och cykla dit vi skulle under gymnastiken (eller gå). Men mest rände vi ändå längs vägarna eller i skogen på gymnastiken. En annan motivering har varit att det är så hård trafik genom byn. Okej, då jag börja på första klass fick jag lära mej ta mej till skolan på egen hand. Första delen av min skolväg var längs en relativt hårt trafikerad väg (inte landsväg men näst intill) Jag hade nån hundra meter för nära till skolan för att få skolskjuts så då fick mina föräldrar LÄRA mej trafikvett. Jag kan förstå att man vill skydda sitt barn för allt, men gör man verkligen någon en tjänst genom att vänta med inlärningen av viktiga saker som just trafikvettet?
Sedan kommer vi till ansvar. Sedan när har det blivit en hemsk sak att låta barn lära sej ansvar?

När har det blivit lärarens fel att barnen inte lär sej i skolan. Det verkar vara en ny trend att barnen i dagens samhälle inte kan göra något alls fel. Felet ligger hos alla eller allt annat.
Ansvar, respekt, moral och etik verkar vara saker som inte existerar i dagens samhälle. Fri uppfostran blir mer och mer vanligt, men är det något som faktiskt fungerar i längden? Hurudana individer kommer det att bli när de växer upp? Visst finns det undantag, det medger jag. Men majoriteten talar ändå sitt tydliga språk.

Jag har väldigt svårt att tro att någon blir en bättre människa bara för att de får allt serverat på ett silverfat åt sej!

Beteende hos vuxna människor

Hur kommer det sej att vissa bokstavligen kan gå över lik för att få det de vill. Hur kommer det sej att vissa måste trycka ner andra bara för att hävda sej själva? Hur kommer det sej att vissa beter sej som om världen kretsar kring dem?

Kan hända jag är elak, men jag börjar ta mej tusan få ledan över hur vissa VUXNA människor beter sej.

Varför ska det göras en så stor sak av att hjälpa andra, medans då de själva ska ha hjälp så är det världens självklaraste sak att alla ska släppa allt och hjälpa till?

Varför tala illa och skvallra om sina egna barn? Varför låta egna barn tro att de är idioter som inget kan?

Varför inte kunna acceptera att alla kan vi ha olika åsikter, och kanske då också lyssna på vad andra har att säga? Plötsligt kan det ju vara så att andra kan ha värdefulla ideér?
Om man hade fortsatt att göra som man alltid gjort så skulle världen stå och stampa på ett ställe, inget skulle vidareutvecklas. Kanske man då kan bjuda till lite och försöka hänga med i utvecklingen, kan man inte själv är det INTE fy skam att begära hjälp!
Varför kan man inte respektera att vi är alla olika med olika värderingar, hobbyn och intressen.
Vissa kör runt i landet på olika tävlingar med sina hundar, andra tävlar i friidrott. Vissa kan lägga ner mycket pengar på dyra utlandsresor eller jaktutrustning. Är inte det huvudsaken att vi gör något vi tycker om, som vi trivs med? 

Kan hända jag blivit uppfostrad på något annorlunda vis men jag har blivit lärd att respektera att vi människor är olika, hjälper man någon ska man inte ha något i gengäld, att man bara man kan hjälper sin nära och kära utan att göra någon stor sak av det hela.

Och en sista sak som jag inte för mitt liv kan förstå så är hur vissa med bonusbarn kan vara så grymma åt barnen att de utesluter de ur familjen och gnäller om hur mycket extra jobb det är då de är hos dem. Väx upp! Ni har själva valt att ha att göras med någon som har barn sedan tidigare. Oavsett om ni har egna barn eller inte så ska även bonusbarnen vara lika mycket värt som de egna eller syskonbarnen eller kusinbarnen etc. Barne -t / -n har inte valt er utan ni har kommit in i deras liv via far eller mor. Det är inte barnets fel att ni inte orkar, det är en situation ni själva har "ställt till med", det ska inte barnet lida för. SKÄRPNING! Hur tror ni barne -t / -n känner sej då det är ett jävla gnäll om hur mycket det är då de också ska skötas? Hur tror ni det påverkar barnens beteende? Vad blir bättre av det?

Pepsodent White Now Gold

Hade turen att komma med i buzzadors kampanj och fick testa på Pepsodent White Now Gold. Är mycket positivt överraskad. Produkten är säkert något vi kommer att fortsätta använda!

Vems ansvar är det egentligen?

För några år sedan gjordes en dokumentär i England om aveln av renrasiga hundar (var det månne 2008 eller 2009) och nu har de gjort en uppföljare för att se vad som ändrats efter det?
Följ länken för att se videon. Varnar dock känsliga tittare för mindre trevliga klipp! Dock visas den på arenan endast få dagar till, den heter på finska Sairaaksijalostettu paras ystävä (dokumentären på engelska dock) Gjort av BBC och heter på engelska Pedigree dogs exposed - Three years on!

http://areena.yle.fi/tv/1940899

Här tas upp problem hos raserna Cavalier King Charles Spaniel, Engelsk bulldog, Mops, Dalmatiner, Shar Pei m.fl.

Man får ju fundera över vems fel det egentligen är då en ras far så fel som nu t.ex Cavalier King Charles Spaniel har gjort. I dokumentären visas en vinnande hane som lider av Syringomyelia (det betyder att hundens hjärna ryms helt enkelt inte innanför skallen) som efter att hunden har konstaterats ha detta fel ännu använts i avel för MÅNGA kullar. Är det uppfödarens ansvar att se till att de inte använder sjuk hund i avel. Rasföreningen som inte sätter stopp? Är det kennelklubbens fel som registrerar valparna eller kan vi vända det till köparna av valparna som inte gör efterforskningar?
Vem har sist och slutligen det slutgiltiga ansvaret? 

Sedan kan vi gå till bulldogen eller mopsen som det har gått så långt med att många av dessa hundar måste opereras för att andas normalt. Är det faktiskt så det ska vara? Hur kan en avel gå så snett att hundarna får så kort näsa att tänderna inte ryms som de ska in i käken, att hundens andningsvägar är så återtäppta att de måste genomgå operationer för att kunna andas normalt. Så kommer vi även till den frågan att varför premierar utställningsdomare sådana hundar?
När har utseende blivit viktigare än hälsan för hunden?

Dalmatinern har problem med att urinet blir för surt och ge kristalliseras det och som i sin tur då ger stopp i urinröret vilket i sin tur gör att blåsan kan spricka som kan ha en dödlig utgång!
Sharpein är så rynkig att mellan hudvecken så blir det såriga sår!

I klippet visas flera uppfödare som medvetet avlar på sjuka hundar. Hur kommer det sej att ingen sätter stopp för detta. Rasföreningen? Kennelklubben? Är det för att det är framgångsrika uppfödare som de "drar" sej för att ta till disciplinära åtgärder? 
Nu får man ju börja fundera över hur våra rasföreningar och kennelklubbar är uppbyggda? Det är ju främst uppfödare (för det mesta av den "större" sorten) som sitter med tyglarna. Är deras sätt då alltid rätt och rasriktiga? Kan inte de i sin tur göra något fel? Nu ska ingen dra ärtan i näsan. Alla föreningar är inte på detta vis men många tyvärr. 
Sedan kommer vi till utställningsdomare, vem är det som håller i utbildningen? Rasföreningen står för en stor del av utbildningen! Så inte är det konstigt att vissa drag framhävs då som kanske inte är till rasens fördel, kan ju inte tro att t.ex för kort nos ska vara en fördel för någon ras eller för liten skalle som i sin tur ger neurologiska problem...

Såg på Facebook för nån tid sedan en bild av hur vissa raser såg ut tidigare och hur de ser ut nu, har försökt hitta den bilden men förgäves =(
Nu förnekar jag inte heller att mina raser inte har ändrats sen den första rasstandarden, men ingen av de har ännu desstu större problem, men man vet inte vad som händer i framtiden.

Så vem är det som ska ta itu med saker och ting? Det är väl alla? Vi som uppfödare har skrivit på att vi försöker avla på FRISKA avelsdjur och att vi ska försöka föra rasen framåt! Då är väl det vi ska göra också? Gör de hälsogranskningar som finns, var ärliga mot valpköparna om vad som kan finns för problem i släktet och hos rasen. Följ de rekommendationer som rasföreningen ger samt kan man göra mer än det. Man kan röntga mer än rekommenderat, man kan göra lynnes"undersökningar" (skriver undersökningar då det finns både tester och beskrivningar) Man kan låta bli att para med den andra om man är det minsta osäker på om den lider av samma problem eller fel som ens egen har. Det finns ingen perfekt hund! Men man bör väl sträva hela tiden mot en friskare ras? Det betyder att har t.ex ens hund CRD så parar man inte med en till som har det (helst bör man väl då para med en som är testad fri). Har man en hund med magproblem så inte ska man ju då heller para med en till som har samma?
Sedan så kommer vi till detta med linjeavel (inavel) det är ett bra sätt att förstärka vissa drag men man tar även stora risker med detta. Trots att det bara är kusinparningar så kan det finns någon sjukdom som ligger (eller är recessivt) som då blommar upp. Inte sjutton ska man då fortsätta avla på sånt eller? I dokumentären så visas boxeruppfödare som trots undersökningar som visar att ett visst släkt har en njursjukdom som nedärvs (som gör att hunden måste avlivas eller dör i en ganska tidig ålder) så fortsätter de avla på samma linje? Hur kan någon sälja en valp åt någon som de inte vet om valpen kommer att leva för att se sin 3dje födelsedag? Hur har man samvete till det?

Vad kan en hundköpare göra då? Inget? Fel! Kolla upp släktet på valpen man har tänkt köpa! Fråga runt vad andra har för uppfattning om kenneln. Nätet är ett bra ställe att göra efterforskningar! Allt man hittar på nätet är inte sant men man kan bilda sej en uppfattning och dessutom är något på oklart fråga en uppfödare eller veterinär vad det kan innebär! 
Vi kommer inte ifrån problemet att om en ras är populär så avlas det lite hejvilt hur som helst och valparna blir hur som haver ändå sålda bara för att nån vill ha just den rasen och ställer därmed inga krav. Återigen jag drar inte alla efter samma kam men faktum är ju att detta sker alltför OFTA! 

Jag anser att uppfödarna bör ta en titt i spegeln och se om de faktiskt avlar för rasen eller sitt eget bästa? Jag anser att rasföreningarna ska ställa mera krav och belöna de som gör rätt för sej och höja finger åt de som inte gör det! Sedan anser jag även att kennelklubben ska ställa lite mera krav på vilka / vad som får registreras och inte! Och sist valpköparna! Kolla för guds skull varifrån ni köper er valp. Alltför ofta på senaste tid har jag läst om hundar som de köpt via annonssidor som endera har dött av sej själva eller de har varit tvungna att avliva då de är från olika valpfabriker eller insmugglade. 
Det är ganska givet att hittar man en hund som är billig (i jämförelse med vad andra i samma "ras" kostar) så är det något skumt med detta! Ta reda på FÖRE vad! 

Njut av era hundar och jag hoppas de får vara friska!