Ska man skratta eller gråta?

För att inte detta inlägg ska bli 7 km långt så drar jag det kort. Hösten 2008 skadade jag knäet då vi var på Åland. Operation i januari 2009, en omfattande operation som leddes av kirurg Sjöblom på Vasa centralsjukhus. Före operationen kunde jag springa, jag kunde få knäet rak och jag kunde behjälpligt träna agility. Efter operationen så har inget av det jag just nämnde fungerat. Felet var brosk som kommit ikläm och menisk som skadats. Menisken plockades bort och brosket. Skadan dessa gjort på ytan skulle på samma gång jämnas upp.
Efter operationen fick jag inte stödja på benet på 3 månader och efter det skulle jag gå ännu en månad med kryckor. I juni 2009 gick jag fortfarande med kryckor (på riktigt jämna underlag kunde jag gå med en krycka, utomhus krävdes dock 2st). Jag var på kontroll var det då i juni-juli 2009 till kirurg Sjöblom och då redan sa jag åt han att det är något i knäet som inte stämmer för jag får det inte rakt. Inga röntgenplåter eller vidareundersökning inuti knäet gjordes. Jag fick ligga på britsen och han förde benet upp och ner och sa att det absolut inte är något fel på knäet mera utan operationen lyckdes och gick precis som den skulle. Då gick jag fortfarande på en krycka. Jag försökte ännu säga att det måste vara något fel, men för döva öron. Frågade om nästa kontroll, men han sa att det inte behövs utan friskförklarade knäet då.

Nu av annan orsak är knäet röntgad och nyheterna är inte goda. Operationen misslyckades katastrofalt och stora delar av leden är nu förstörd på grund av detta. Väntar nu igen på remiss till en kirurg som ska ge sitt utlåtande om vad mera går att göra åt knäet, om det överhuvudtaget går att göra något mera.

Jag vet att jag gjorde fel då jag inte krävde mera av kirurgen, men han har ju trots allt en lång utbildning bakom sig, medan jag inte alls har någon medicinsk utbildning över huvudtaget. Jag anser att man borde ju kunna lita på de läkare man går till och att de faktiskt tar en på allvar då man säger vad som felas.

Jag är grymt besviken på läkaren i fråga och hoppas innerligen att jag inte måste till samma kirurg nu igen få då tar hus i h**vete.

Vår sjukvård!

Efter att ha tillbringat en hel måndag med att försöka slippa till röntgen så kan man bara konstatera att sjukvården lider av stora brister.

För att dra det hela i korta drag så på morgonen ringer jag för att få en läkartid, jag blir refererad till sjuksköterskan på morgonmottagningen här i vår by, Okej, efter att ha suttit lite över en timme och väntat där så konstaterar hon direkt att jag måste till läkare och antagligen röntgen. Hmm... Okej, jag blir skickad till Hälsovårdscentralen var de nu för en gångs skull bara är försenade en halvtimme. Kommer till en ung läkare som inte vågar ta beslut själv utan går och hämtar överläkaren som då konstaterar att jag måste röntgas. Problemet är att tydligen har hälsovårdscentralen bara en röntgenläkare och denne är nu på semester så jag hamnar in till centralsjukhuset för röntgen och sedan till akuten för vårdbedömning. Detta låter ju ganska enkelt eller hur? Javisst, men för att har ringt på morgonen kl. 08 till Hälsovården och då varit till mottagningen som tog lite över  1 timme (kom därifrån ca. 11.00) så skulle jag till läkaren kl.14.35, hälsovårdscentralen ligger ca 30km (3mil) från oss och det tar ca. 30 min att köra. Så hann inte med mycket mellan jag kom från mottagningen före jag skulle till läkaren.
Nåväl, jag satte mej snällt i bilen och fortsatte resan till stan ca 25km till för att komma till sjukhuset lite före kl. 16.00. Fick vänta en halvtimme vid röntgen trots att ingen annan var före mej i kön, fick betjäning på relativt bra svenska (hade pga av mycket skriverier bestämt mej för att få betjäning på eget modersmål trots att jag behärskar finskan). Efter röntgen var då nästa steg att ta sej till akuten, det var inte det lättaste kan jag säga. Följde skyltarna och kom fram utan problem, men vid dörren in till akuten skulle man ringa på och dörren var låst. Okej, ringde på och det tog säkert 10-15 minuter innan någon öppnade. Hade haft förståelse om jag inte hade sett flera sjuksköterskor bara stå och tala (inne på akuten) några meter från dörren. Hade det nu varit så svårt att öppna dörren?
Då jag äntligen blev insläppt så tog det nästan en halvtimme till innan jag fick mej anmäld eftersom alla sprang med en massa annat. Jag förstår mer än väl att det måste vara svårt att planera hur mycket personal som behövs på akuten, men man blir så upprörd då det går en massa läkare, sköterskor där som inte ser ut att ha det minsta lilla att göra förutom att stå och diskutera deras semesterplaner i korridoren. Då tycker jag att det måste vara nånstans fel. Jag led inte av någon akut åkomma men en liten pojke i väntrummet hade brutit armen och hade fått vara redan då 4 timmar på akuten. Tycker otroligt synd om den lilla som var både trött, hungrig och törstig och inte kunde gå någonstans då de väntade på läkaren. Dessutom var det en äldre dam före mej i anmälningen som kom in pga att hon kände sej svag och vinglande. Hon bad direkt om att få lägga sej ner och sköterskan lovade att det skulle gå bra. En timme gick och damen satt fortfarande i rullstolen och väntade på hjälp. Dessutom behövde hon slippa på toaletten. Det blev jag som fick hjälpa damen in på toaletten eftersom en sköterska inte fanns att få tag på!  Nästan två timmar efter damen anmält sej så kom de och hämtade henne så hon skulle få lägga sej ner.
Då jag anmälde mej vid akuten berättade jag att jag redan varit på röntgen och att de skulle skicka bilderna till akuten. Nåväl, efter att ha väntat ca 30 minuter så kom en sköterska och sa åt mej att jag får åka till röntgen, ehm, jag har ju redan varit på röntgen, ska ni ha nya bilder? Men nej, då skulle hon säga att läkare att kolla mina plåtar. Trodde i det läget att jag skulle slippa ganska snabbt från akuten, men där misstog jag mej. Klockan var närmare sju då jag blev inropade till en läkare som då inte kunde svenska, men måste ge honom kredit för att han förstod behjälplig svenska. Dock kom även en annan läkare in som då kunde svenska. Så nog kan jag förstå att det blir kaos på akuten om det måste vara 2 läkare på en stackars svenskatalande patient...
Så summa summarum en dag som helt gick att bara för att slippa till röngen och för att inte tala om att jag blev tvungen att köra över 100 km bara för röntgen!
Förstår även att det är semestertider men vad jag inte kan förstå är varför det inte går att skaffa en ersättare till den röntgenläkare som jag bara kan anta att tar semester varje år?

Shoppingfredag och dags att packa!

Idag brände vi iväg till Vasa för att handla samt ta en tur till Alko (systembolaget). Nu har vi då det vi behöver i "alkoholväg" införskaffat till bröllopet. Dock kan jag ju säga att jag inte känner mej alltför hemma på alko och med 3 gångar full med vin så kände jag nog att detta var mej väldigt övermäktigt... Men efter ett misslyckat försök till att få hjälp så kom en annan försäljare som var lite mera kundserviceinriktad och efter språkbyte så kom vi bra överens =)

Nu ska jag packa min resväska och Kiiras hundväska inför helgen. Imorgon bitti beger sej Kiira och matte ut på äventyr och kommer hem på söndagkväll. Så bloggen kommer antagligen att ligga över helgen om jag då inte råkar ha lite tid över imorgonkväll.

På måndag slipper jag äntligen till VCS och till reumakliniken så får se vad som händer och fötter då. Blodprov har jag återigen hamnat och ta. Undrar hur mycket blod de egentligen ska ha av mej? Hb blir ju inte direkt högre av att tappa mer blod antar jag... Men bara de nu hittar något så att jag ska kunna börja återgå till ett iaf lite normalare liv så skulle det ju vara bra. Man kan ju alltid hoppas!

Önskar alla en trevlig helg och så återkommer jag då tid finns =)