Jägaren - den allsmäktige??

Börjar med en liten händelse som utspelade sej för en liten tid sedan.

En älg blir skadskjuten med åtminstone ett eller t.o.m två skott. Eftersöket går väl ganska rätt till från början. Spåras med spårhund i lite över 2 km varefter en älghund sätts på. Under de 2 kilometer som spåras så finns det ordentligt med blod med jämna mellanrum. Älghunden tar upp ett friskt djur och det djuret (kalv) skjuts. En ny hund sätts på men den lämnar ganska snabbt området och områdena i närheten.
Senare på kvällen prövas ännu nån terrier på spåret, men det leder inget vart.

Beslut om att försöka hitta djuret följande dag görs. Följande morgon så jaktas det på ett annat område. Dock meddelas grannjaktlaget att de kan hålla utkik om de skulle se något i det område var älgen blev skadskjuten. Sist ut för dagen så gör jaktlaget ett sista försök att hitta djuret i samma område som det blivit skjutet. Men utökar inte sökningen till närliggande områden utan styrelsen för jaktföreningen tar ett beslut om att detta djur inte kommer att räknas som en licens utan skulle nu någon råka hitta det så måste de ansöka om en extra licens från distriktet och "betala" bort den då. Enligt direktiv bör man anmäla till distriktet att ett djur har blivit påskjutet. Men detta görs inte. Dock prövas ännu en hund att hitta spåret, men inte heller det leder något vart, men för att vara riktigt ärlig så har den hunden aldrig blivit spårtränad ordentligt så det är ju lika långt som brett.

Okej, som jag skrev så lät det ju bra i början. Men vad som stör mej mest är väl nästan attityden till det som hände. Det är mest halvhjärtade försök att hitta djuret första dagen (spårningen okej samt att släppa en älghund) och andra dagen så inte ens det. Det krävs ingen diplomingenjör för att lista ut att den älg som blivit skjuten dagen före och lämnats åt sitt öde, det köttet skulle inte vara brukbart mera eftersom det inte tar länge före djuret får feber och köttet inte mera är rekommenderat att äta.Så varför anstränga sej för ett djur man inte kan ha nytta av?
Jag har inget illa att säga om att lägga spårhundar på. Det är ju det som ska göras också. Men varför lägga på hundar som inte har spårträning bakom sej? Såvitt jag vet så var det endast den första som faktiskt är tränad för eftersök.

Varför inte göra en ordentlig kraftansträngning då det faktiskt händer och göra det ordentligt istället för en massa halvhjärtade försök? Varför ska det vara en sådan panik att sätta på älghundar då de flesta vet att en älghund inte riktigt gärna tar upp ett djur som är skadat? Om de nu tänker försöka spåra djuret med flera hundar så kanske det skulle ha varit smart att direkt var den första hunden slutat spåra så satt på nästa? Varför inte ta och sätta sej ner och fundera över hur man lämpligaste går tillväga istället för att springa med huvudet i väggen? Är det så att man inte vet själv inom laget vad som är bäst att göra så finns det folk att ringa åt och fråga, men det kanske tar på äran?

Man kan ju börja fundera över om folk jagar enbart för köttets skull och skiter i om det lämnar ett djur eller två i skogen och plågas till döds?

Som jag skrev tidigare så bör man anmäla till distriktet att ett djur har blivit skadskjutet men inte hittats. Då går förstås en licens åt, men hittas inte djuret inom 4 veckor så får man tillbaka licensen. Så var är sist och slutligen problemet? Varför görs det inte?
Samma sak hände i ett närliggande jaktlag, men den händelsen blev anmäld. Får se var det slutar... Men måste lyfta på hatten åt anmälaren! Det finns ännu folk med stake!

En annan händelse som jag fick skrämselhicka av var igår när vi kom körandes längs en asfalterad (välanvänd) väg med hastighetsbegränsningen 80km/h så ser man jägare som sitter i dikeskanten och passar ÖVER vägen? Alltså vart har det sunda bondförnuftet tagit vägen? På fullaste allvar, när är det okej att skjuta över en väg, speciellt om de för det första har en hastighetsbegränsning på 80 och för det andra är ganska trafikerad?
Har det blivit till det att vissa jägare numera står över allt och alla andra? Att vissa jägare får göra precis som de själva tycker?

Bortskämda?

Håller vi på att skämma bort den yngre generationen och kanske även oss lite äldre?

Barnen behöver inte städa sin egna rum. Barnen får veckopeng, absolut inget fel med det men... Om barnet får veckopeng och man ändå köper allt åt barnet så lär man inte barnet VÄRDET av pengarna. Sedan ser jag inget fel med att barnen gör lite sysslor hemma. T.ex för ut skräpet, hjälper till med matlagning, städar osv. Bara man ger något i gengäld. Inte arbetar vi vuxna gratis heller!
Vad lär vi barnen om de får allt de pekar på? Vad tror ni händer med värdesättningen av saker. Får barnet en ny leksak varje gång så kommer leksakerna snabbt att förlora sitt värde.

En annan sak så kan vi ta byn jag bor i så har nyligen lagt ut att det ska vid grannbyns skola byggas löpbanor (alltså ett litet idrottsområde) med motiveringen att barnen inte har något uteområde. Nåja, det beror väl på vad man menar med uteområde. Området de har nu så är betydligt större än vad jag själv hade då jag gick i lågstadiet, och inte har väl nån av oss tagit skada av att inte ha löpbanor i direkt anknytning till skolan. Vi fick ta cykeln och cykla dit vi skulle under gymnastiken (eller gå). Men mest rände vi ändå längs vägarna eller i skogen på gymnastiken. En annan motivering har varit att det är så hård trafik genom byn. Okej, då jag börja på första klass fick jag lära mej ta mej till skolan på egen hand. Första delen av min skolväg var längs en relativt hårt trafikerad väg (inte landsväg men näst intill) Jag hade nån hundra meter för nära till skolan för att få skolskjuts så då fick mina föräldrar LÄRA mej trafikvett. Jag kan förstå att man vill skydda sitt barn för allt, men gör man verkligen någon en tjänst genom att vänta med inlärningen av viktiga saker som just trafikvettet?
Sedan kommer vi till ansvar. Sedan när har det blivit en hemsk sak att låta barn lära sej ansvar?

När har det blivit lärarens fel att barnen inte lär sej i skolan. Det verkar vara en ny trend att barnen i dagens samhälle inte kan göra något alls fel. Felet ligger hos alla eller allt annat.
Ansvar, respekt, moral och etik verkar vara saker som inte existerar i dagens samhälle. Fri uppfostran blir mer och mer vanligt, men är det något som faktiskt fungerar i längden? Hurudana individer kommer det att bli när de växer upp? Visst finns det undantag, det medger jag. Men majoriteten talar ändå sitt tydliga språk.

Jag har väldigt svårt att tro att någon blir en bättre människa bara för att de får allt serverat på ett silverfat åt sej!

Beteende hos vuxna människor

Hur kommer det sej att vissa bokstavligen kan gå över lik för att få det de vill. Hur kommer det sej att vissa måste trycka ner andra bara för att hävda sej själva? Hur kommer det sej att vissa beter sej som om världen kretsar kring dem?

Kan hända jag är elak, men jag börjar ta mej tusan få ledan över hur vissa VUXNA människor beter sej.

Varför ska det göras en så stor sak av att hjälpa andra, medans då de själva ska ha hjälp så är det världens självklaraste sak att alla ska släppa allt och hjälpa till?

Varför tala illa och skvallra om sina egna barn? Varför låta egna barn tro att de är idioter som inget kan?

Varför inte kunna acceptera att alla kan vi ha olika åsikter, och kanske då också lyssna på vad andra har att säga? Plötsligt kan det ju vara så att andra kan ha värdefulla ideér?
Om man hade fortsatt att göra som man alltid gjort så skulle världen stå och stampa på ett ställe, inget skulle vidareutvecklas. Kanske man då kan bjuda till lite och försöka hänga med i utvecklingen, kan man inte själv är det INTE fy skam att begära hjälp!
Varför kan man inte respektera att vi är alla olika med olika värderingar, hobbyn och intressen.
Vissa kör runt i landet på olika tävlingar med sina hundar, andra tävlar i friidrott. Vissa kan lägga ner mycket pengar på dyra utlandsresor eller jaktutrustning. Är inte det huvudsaken att vi gör något vi tycker om, som vi trivs med? 

Kan hända jag blivit uppfostrad på något annorlunda vis men jag har blivit lärd att respektera att vi människor är olika, hjälper man någon ska man inte ha något i gengäld, att man bara man kan hjälper sin nära och kära utan att göra någon stor sak av det hela.

Och en sista sak som jag inte för mitt liv kan förstå så är hur vissa med bonusbarn kan vara så grymma åt barnen att de utesluter de ur familjen och gnäller om hur mycket extra jobb det är då de är hos dem. Väx upp! Ni har själva valt att ha att göras med någon som har barn sedan tidigare. Oavsett om ni har egna barn eller inte så ska även bonusbarnen vara lika mycket värt som de egna eller syskonbarnen eller kusinbarnen etc. Barne -t / -n har inte valt er utan ni har kommit in i deras liv via far eller mor. Det är inte barnets fel att ni inte orkar, det är en situation ni själva har "ställt till med", det ska inte barnet lida för. SKÄRPNING! Hur tror ni barne -t / -n känner sej då det är ett jävla gnäll om hur mycket det är då de också ska skötas? Hur tror ni det påverkar barnens beteende? Vad blir bättre av det?

Pepsodent White Now Gold

Hade turen att komma med i buzzadors kampanj och fick testa på Pepsodent White Now Gold. Är mycket positivt överraskad. Produkten är säkert något vi kommer att fortsätta använda!

Vems ansvar är det egentligen?

För några år sedan gjordes en dokumentär i England om aveln av renrasiga hundar (var det månne 2008 eller 2009) och nu har de gjort en uppföljare för att se vad som ändrats efter det?
Följ länken för att se videon. Varnar dock känsliga tittare för mindre trevliga klipp! Dock visas den på arenan endast få dagar till, den heter på finska Sairaaksijalostettu paras ystävä (dokumentären på engelska dock) Gjort av BBC och heter på engelska Pedigree dogs exposed - Three years on!

http://areena.yle.fi/tv/1940899

Här tas upp problem hos raserna Cavalier King Charles Spaniel, Engelsk bulldog, Mops, Dalmatiner, Shar Pei m.fl.

Man får ju fundera över vems fel det egentligen är då en ras far så fel som nu t.ex Cavalier King Charles Spaniel har gjort. I dokumentären visas en vinnande hane som lider av Syringomyelia (det betyder att hundens hjärna ryms helt enkelt inte innanför skallen) som efter att hunden har konstaterats ha detta fel ännu använts i avel för MÅNGA kullar. Är det uppfödarens ansvar att se till att de inte använder sjuk hund i avel. Rasföreningen som inte sätter stopp? Är det kennelklubbens fel som registrerar valparna eller kan vi vända det till köparna av valparna som inte gör efterforskningar?
Vem har sist och slutligen det slutgiltiga ansvaret? 

Sedan kan vi gå till bulldogen eller mopsen som det har gått så långt med att många av dessa hundar måste opereras för att andas normalt. Är det faktiskt så det ska vara? Hur kan en avel gå så snett att hundarna får så kort näsa att tänderna inte ryms som de ska in i käken, att hundens andningsvägar är så återtäppta att de måste genomgå operationer för att kunna andas normalt. Så kommer vi även till den frågan att varför premierar utställningsdomare sådana hundar?
När har utseende blivit viktigare än hälsan för hunden?

Dalmatinern har problem med att urinet blir för surt och ge kristalliseras det och som i sin tur då ger stopp i urinröret vilket i sin tur gör att blåsan kan spricka som kan ha en dödlig utgång!
Sharpein är så rynkig att mellan hudvecken så blir det såriga sår!

I klippet visas flera uppfödare som medvetet avlar på sjuka hundar. Hur kommer det sej att ingen sätter stopp för detta. Rasföreningen? Kennelklubben? Är det för att det är framgångsrika uppfödare som de "drar" sej för att ta till disciplinära åtgärder? 
Nu får man ju börja fundera över hur våra rasföreningar och kennelklubbar är uppbyggda? Det är ju främst uppfödare (för det mesta av den "större" sorten) som sitter med tyglarna. Är deras sätt då alltid rätt och rasriktiga? Kan inte de i sin tur göra något fel? Nu ska ingen dra ärtan i näsan. Alla föreningar är inte på detta vis men många tyvärr. 
Sedan kommer vi till utställningsdomare, vem är det som håller i utbildningen? Rasföreningen står för en stor del av utbildningen! Så inte är det konstigt att vissa drag framhävs då som kanske inte är till rasens fördel, kan ju inte tro att t.ex för kort nos ska vara en fördel för någon ras eller för liten skalle som i sin tur ger neurologiska problem...

Såg på Facebook för nån tid sedan en bild av hur vissa raser såg ut tidigare och hur de ser ut nu, har försökt hitta den bilden men förgäves =(
Nu förnekar jag inte heller att mina raser inte har ändrats sen den första rasstandarden, men ingen av de har ännu desstu större problem, men man vet inte vad som händer i framtiden.

Så vem är det som ska ta itu med saker och ting? Det är väl alla? Vi som uppfödare har skrivit på att vi försöker avla på FRISKA avelsdjur och att vi ska försöka föra rasen framåt! Då är väl det vi ska göra också? Gör de hälsogranskningar som finns, var ärliga mot valpköparna om vad som kan finns för problem i släktet och hos rasen. Följ de rekommendationer som rasföreningen ger samt kan man göra mer än det. Man kan röntga mer än rekommenderat, man kan göra lynnes"undersökningar" (skriver undersökningar då det finns både tester och beskrivningar) Man kan låta bli att para med den andra om man är det minsta osäker på om den lider av samma problem eller fel som ens egen har. Det finns ingen perfekt hund! Men man bör väl sträva hela tiden mot en friskare ras? Det betyder att har t.ex ens hund CRD så parar man inte med en till som har det (helst bör man väl då para med en som är testad fri). Har man en hund med magproblem så inte ska man ju då heller para med en till som har samma?
Sedan så kommer vi till detta med linjeavel (inavel) det är ett bra sätt att förstärka vissa drag men man tar även stora risker med detta. Trots att det bara är kusinparningar så kan det finns någon sjukdom som ligger (eller är recessivt) som då blommar upp. Inte sjutton ska man då fortsätta avla på sånt eller? I dokumentären så visas boxeruppfödare som trots undersökningar som visar att ett visst släkt har en njursjukdom som nedärvs (som gör att hunden måste avlivas eller dör i en ganska tidig ålder) så fortsätter de avla på samma linje? Hur kan någon sälja en valp åt någon som de inte vet om valpen kommer att leva för att se sin 3dje födelsedag? Hur har man samvete till det?

Vad kan en hundköpare göra då? Inget? Fel! Kolla upp släktet på valpen man har tänkt köpa! Fråga runt vad andra har för uppfattning om kenneln. Nätet är ett bra ställe att göra efterforskningar! Allt man hittar på nätet är inte sant men man kan bilda sej en uppfattning och dessutom är något på oklart fråga en uppfödare eller veterinär vad det kan innebär! 
Vi kommer inte ifrån problemet att om en ras är populär så avlas det lite hejvilt hur som helst och valparna blir hur som haver ändå sålda bara för att nån vill ha just den rasen och ställer därmed inga krav. Återigen jag drar inte alla efter samma kam men faktum är ju att detta sker alltför OFTA! 

Jag anser att uppfödarna bör ta en titt i spegeln och se om de faktiskt avlar för rasen eller sitt eget bästa? Jag anser att rasföreningarna ska ställa mera krav och belöna de som gör rätt för sej och höja finger åt de som inte gör det! Sedan anser jag även att kennelklubben ska ställa lite mera krav på vilka / vad som får registreras och inte! Och sist valpköparna! Kolla för guds skull varifrån ni köper er valp. Alltför ofta på senaste tid har jag läst om hundar som de köpt via annonssidor som endera har dött av sej själva eller de har varit tvungna att avliva då de är från olika valpfabriker eller insmugglade. 
Det är ganska givet att hittar man en hund som är billig (i jämförelse med vad andra i samma "ras" kostar) så är det något skumt med detta! Ta reda på FÖRE vad! 

Njut av era hundar och jag hoppas de får vara friska!

Språktvång

För en tid sedan har ägaren av butiken Velj. Keskinen varit och uttalat sej om att han tycker synd om ungarna som läser "pakkoruotsi" (alltså tvångsvenska) i skolorna och att han anser att tiden de lägger ner på att lära ungarna svenska kunde läggas på något annat!

Men visst, jag håller med! Sålänge det är frågan om att vi MÅSTE lära oss något så smakar det trä. Oavsett om det är svenskan eller finskan. Låt de som vill lära sej svenska istället och sluta tjafsa. Fientligheten mellan finskan och svenskan blir bara värre av detta. Jag är själv finlandssvensk och för det mesta stolt över det. Jag kan göra mej förstådd på finska och har en del finskatalande släkt.
Men jag kan som inte riktigt förstå varför det måste vara så språkfientligt mellan svenska- och finskatalande. Är det bara språkbarriärerna som gör att vi inte förstår varandra? Eller är det att vi blir så påverkade om det som sker omkring oss att vi medvetet eller omedvetet tar efter?

Ser vi över situationen såhär. Jag har inte exakta siffror nu men gissar på ett ungefär att finskatalande i Finland ligger på ca 90% och svenskatalande är väl ca 5% (rätta mej om jag har fel). Finlandssvenskan är mest representerad i kusttrakterna Österbotten (och självklart Åland). Tittar vi inåt landet så blir det mest enspråkigt (finskt). Går vi upp mot Lappland kommer även samiska mot. Det finns inte många enspråkigt svenska kommuner i Finland men jag har råkat flytta till en av de svenskaste (Korsnäs).
Så detta betyder att om man som finskatalande vill klara sej i Finland så lär man inte stöta på några problem, men vill man förstå vad resten av Nordiska länderna talar så kan ju svenskan vara en fördel! Okej, svänger vi på argumentet och ser hur vi Finlandssvenskar skulle klara oss med bara svenskan, håller vi oss i Österbotten klarar vi oss behjälpligt, men kan hamna på finskan om vi ska ihop med någon instans (typ sjukhus, skatteverk osv). Vi gör oss förstådda i resten av Norden, men vad vinner vi på det i Finland då om vi inte kan göra oss förstådda på finska?
Jag förstår att den äldre generationen inte lärde sej pga undervisningen då. Men att det finns folk som har fått finskaundervisning i minst 6 (skol)år och inte kan finska så får vi ju fundera lite över på om skolsystemet fungerar. Jag kan ju bara tänka tillbaka på min egen skoltid. Vi hade i högstadiet en bra finskalärare som tänkte till en stor del utanför skolböckerna och försökte lära oss även att prata finska. Jaa, precis prata! Jag kan inte se att någon då de går till en t.ex butik och ska handla något eller be om hjälp av en expedit först funderar vilka ord som ska användas och sedan börjar fundera vilka ändelser som ska bort och läggas till osv. Javisst, grammatik är viktig då man ska börja skriva, men kanske det bör finnas en grund före man börjar med den.

Så är det ju bara så att man kommer längre med belöningar och beröm än vad man kommer med tvång. Se över språkkunskaperna hos folk och de som faktiskt kan svenska och finska så ge dessa språktillägg (oavsett yrke då) Låt eleverna i finska skolorna välja om de vill läsa svenska eller inte. Enligt undersökningar så skulle en del ändå läsa svenska om det vore frivilligt. Sist och slutligen vad vinner vi på att eleverna måste lära sej svenska? Inte får vi svenskatalande någon bättre service på våra sjukhus osv för det, inte får vi bättre service ute i butikerna på stan för det. Lika lite av det som vi lärde oss då vi tragglade finska i skolan så lika lite lär de sej av svenskan de tragglar i skolan!

Ser vi sedan över språkfientligheten så är den värst just i de trakter var svenskan och finskan möts.
Jag har själv rest en hel del i vårt avlånga land och måste säga att värsta ställen att bli bemött då man talar svenska är just dessa gränstrakter. In i landet så talar man svenska brukar de försöka på den lilla svenska de kan eller så engelska, det skulle inte ens ske i misstag häromkring. Som exempel kan jag ju säga att var inne på en "special"affär i Vasa var expediten inte kunde ett ord svenska. Jag talade svenska med min väninna då vi kom in och då den vanliga frågan kom "Voinko auttaa teitä" (kan jag hjälpa er) så frågade vi om hon kunde svenska. Damen ser nästan förfärad ut och drar efter andan och väser fram att "Suomessa puhutaan suomea" (i Finland talar vi finska). Vad kan man säga? Ska man skratta eller gråta? Jag är medveten om att sådana människor finns men trodde aldrig att man inom kundservicebranchen skulle kunna häva ur sej sådant åt sina kunder. Chockad svarar jag på finska att men även svenska då Finland fortfarande är ett tvåspråkigt land. Efter bestämde vi oss att ta och gå därifrån. Inte för annat än attityden hos expediten. Jag hade ju nog kunnat fråga efter det vi sökte på finska, men anser att arbetar man inom kundbetjäning så har man bara inte en sådan attityd!

På internet finns det en sida som heter Pakkoruotsi.net var de har en massa argument om varför inte svenskan är nödvändig i Finland. Bl.a så är en av resonemangen att svenskan inte ens behövs i jobbsyfte. Nåjaa, det är ju helt beroende på vad man arbetar med. Engelskan är kanske mera nödvändig för många än vad svenskan är. Men som tidigare nämnt så kan man göra sej förstådd på svenska i de andra nordiska länderna. Men som mot argument så kan ju komma att man kan göra sej förstådd på finska i Estland. Sedan kan man ju fundera vad som väger mera ;)
Sedan som nästa argument är ju att det tar så mycket resurser att lära ut svenskan. Att Finland skulle ha större chanser att vara konkurrenskraftigt om skoleleverna inte skulle vara tvungna att lära sej svenska (det går väl att diskutera anser jag, vad ska de lära sej mera av om de inte skulle studera svenskan? Engelska, det studerar de ju också från förr). Om man skulle ta bort tvångsvenskan skulle finländarna må bättre och vara ett mera civiliserat folk (njaa, som sagt tvång får en aldrig att må bra, men fattar inte riktigt varför nån skulle bli mera civiliserad?)
Sedan så på samma sida framkommer att det är så bedrövligt då "högre" uppsatta tjänstemän bör kunna svenska. Nåjaa, har man en sådan utbildning så kanske det är en fördel att ha svenska som kunskap? Men återigen ge de som verkligen kan både finska och svenska lönetillägg, kanske det skulle vara en morot! Jag förstår mer än väl att det börjar irritera folk som bor på sådana orter var de i överlag inte kommer att någon gång använda svenska.

Vad kan man som person göra åt saken? Ingen aning, men jag har alltid lärt mej att vill man ha förändringar så sitter man inte tyst utan säger vad man tycker! Jag tycker att vi alla kan ta och tänka på hur vi förhåller oss till det andra inhemska språket. Hyser vi lite agg kanske det vore en idé att kanske ta sej en tankeställare om situationen blir bättre av detta? Kan jag göra något för att förbättra situationen? Får vi alla mera förståelse för varandra kanske också dessa barriärer minskar!
Kanske det borde börja finnas mera språkbadsplatser? För vi kommer inte ifrån det faktum att de som kan både finska och svenska så har det betydligt enklare än de som bara kan endera. 

Vården på vårt centralsjukhus!

Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta eller kanske både och. Just då kändes det mest bedrövligt.

I tisdags hade jag operationstid på Vasa Centralsjukhus, tiden kom med lite mera än en veckas förvarning så att ställa allt iordning blev lite panikartat, mest eftersom man inte hade någon mera information om hur det skulle vara efteråt. För att vara riktigt ärlig så har jag det ännu inte heller trots att operationen är utförd och jag är hemma igen!
Jag fick som sagt en kallelse till sjukhuset ca. 1 vecka före operationen. Där stod 2 olika telefontider var någon skulle kontakta mej för mera information om operationen. Då den första ringde så måste jag erkänna att jag inte blev riktigt mycket klokare. Jag fick ju iaf höra att jag skulle dit den 2.4 men tiden skulle de bekräfta nästa gång de ringer och att jag inte skulle få äta efter kl. 00.00 då på natten till tisdag. Okej. Hur är det med medicinerna mina får jag ta de? Hur länge ska jag vara på sjukhuset? Måste jag sjukskrivas? Det kunde inte hon jag tala med första gången svara på utan det skulle då klaras upp nästa gång de kontaktar mej (detta var en tisdag och på torsdagen skulle de kontakta mej pånytt eftersom det var sista dagen före påsken de är på jobb). På torsdagen ringde en sjuksköterska som talade mycket knagglig svenska. Medicinerna redde vi upp hur jag skulle ta, men om jag måste lämna över natten eller inte var helt beroende på när jag skulle opereras. Men kl 10.30 skulle jag vara vid sjukhuset då var tiden bokad för mej. Jag kunde ju förbereda mej på att övernatta en natt på sjukhuset. Ang. sjukledigheten så kunde bara en läkare svara på. Okej, jag hade ju en jäkla tur då jag är ledig både tisdagen och onsdagen den veckan då! Vet inte hur många som har måndag till fredag-jobb som skulle kunna vara lika flexibla speciellt då de inte vet om de kan återvända till jobbet nästa dag, dagen efter det eller om en vecka!

Jag hade tid kl. 10.30, kom till sjukhuset lite över tio så i god tid. Anmälde mej till Pre-operativa enheten som jag skulle enligt pappren. Där fick jag sitta i en korridor med alla andra som väntade på operation. Nåväl satt där med min väska packad och väntade på min tur. Slapp in endast 20 minuter efter utsatt tid till en sjuksköterska som tog blodprov, blodtryck och gav mej de otroligt fina sjukhuskläderna. Hon tog då hand om mina egna kläder och min väska för att skicka upp det till avdelningen jag skulle till efter operationen. Klockan var lite över elva då jag var klar hos tanten som "förberedde" mej för operationen. Hon visade mej till ett väntrum med 8 fåtöljer var jag kunde sitta och vänta tills jag skulle slippa på operationen. Där satt flera från förr och hon sa att hon kommer och hämtar mej då det är min tur och att vi går till operationssalen då tillsammans. Så där satt jag då utan min väska (var jag hade varit så smart att packa ner böcker och annat läsbart), utan min telefon (som också skulle läggas i väskan) men som tur var så hade min älskade man tagit ledigt från jobbet och var på plats med mej, annars hade jag nog börjat klättra på väggarna! Klockan blev tolv och då slapp den första ur rummet och till operation. Klockan kröp mot ett, halv två och då var sambon tvungen att börja söka sej hemåt då parkeringstiden tog slut. Klockan var två före jag slapp till operationen. Måste säga att redan då var jag lite mindre glad, men talade men en av de andra som satt och vänta och han hade tid en timme före mej. Hade dock lite tur och slapp in 15 minuter efter han. Då jag kom in i operationssalen så stod där flera stycken som alla börja slita och riva i mina armar och ben för att förbereda mej för operationen. Visst alla presentera sej men de flesta tala mera med varandra än med mej, dessutom så eftersom jag tala svenska så tala de finska sinsemellan (dock ovetandes om att jag även kan finska). Nu är jag kanske inte den mest hysteriska människa, men kände flera gånger att det hade varit lugnande om någon lite berättat vad som hända ska... Dock fick jag ju nån sekunds förvarning före de stack mej i båda händerna för dropp m.m. Tack och lov så somna jag ju ganska snabbt efter det de hade fått in kanylen i min hand.
Lite över fyra vakna jag till ordentligt på uppvaket och trodde ryggen skulle gå av. Till saken hör att jag inte kan ligga länge på hårda ytor utan att ryggen låser sej, och det var ju just det som hade hänt. Tanterna på uppvaket gav mej värkmedicin mot värken men inte släppte den för det men underlättade gjorde ju det. Vi var 3st på uppvaket under tiden jag var där. Som vanligt så råkar jag ju alltid ut för skiftbyten så även denna gång. Första skiftet på uppvaket kunde de riktigt bra svenska och eftersom vi alla 3 var svensktalande så var det ju en stor fördel. Skiftet efter var det lite sämre med dessa svenskakunskaper. Tanten som låg bredvid så ville ha sin glasögon och frågade efter de. Svaret hon fick var att hon ska låta droppet vara. Nej, sa tanten. Jag vill ha min glasögon! Återigen fick hon svaret att droppen måste sitta kvar. Då kunde jag inte vara tyst mera och sa åt de att hon vill ha sin glasögon (på finska dock). Då blev det lite lugnare då de fick förklarat åt damen att hennes glasögon finns på avdelningen. Gubben som låg mitt emot mej skulle till samma avdelning som jag och när de kom från avdelningen efter han (30 minuter efter att de ringt till avd.) så sa de att även jag ska upp till samma avdelning att de kan komma ner efter mej direkt efter. Jovisst, den gick 15 minuter sen 15 minuter till och då ringde de igen från uppvaket till avdelning (då tog det bara nån minut innan de var på plats) Vid dehär laget så var klockan redan 18.10. Suck! Sjukskötaren som kom efter mej knagglade även han på en dålig svenska att jag måste lämna över natten! Daah, lite jag hade listat ut det redan! Försökte fråga varför jag var tvungen att ligga sålänge på uppvaket, men det kunde han ju inte svara på. Inte heller kunde han svara på hur operationen hade gått eller om det hade varit något särskilt under den.  Då vi kom till avdelningen så rullade han in mej på rummet som jag delade med en trevlig tant från mina hemtrakter. Nåväl, han visa mej var jag kunde trycka på knappen om jag behövde hjälp och så gick han. Min man kom till sjukhuset bara en ca. 20 minuter efter det. Då hade ännu ingen varit och visat mej var min morgonrock och mina tofflor är. Jag orka nu inte bråka mera om det just då, visste jag skulle snart behöva uppsöka toaletten men eftersom mina ben hade bandage runtom (då stödstrumporna var slut nere i operationssalen) så de skulle bort före jag kunde stappla iväg nånstans. Efter att min man åkt hem igen så ringde jag på och bad de leta upp mina tofflor och morgonrock och ta bort bandaget så jag kunde stappla iväg till toan, samt att de skulle "sänka" ner sidorna på sängen så jag inte skulle vara tvungen att klättra ur fanskapet (vi försökte både min man och jag under tiden han var hos mej att sänka sidorna men med ett mindre lyckat resultat). Vingligt värre var de några stackars metrarna jag hade till vessan men skam den som ger sej. Sjukskötarna hade fullt upp med att försöka få andra sidan av min säng att sänka sej. Då jag kom tillbaka hade de ju faktiskt överlistat sängen och de tyckte att jag kunde själv nu sedan gå på vessan eller dylikt. Javisst, gick ju faktiskt själv nu också. Sedan ville de se på mina sår. Så de tittade på "plåsterlapparna" jag hade och sa att det ser bra ut, men det är ju bra att veta att såren innanför plåsterlapparna ser bra ut (jaa, jag är ironisk nu). Kvällen började bli sen och det var skiftesbyte igen. Tanten som låg bredvid mej så fick lite dåliga nyheter och blev (med all rätt) lite upprörd och försökte tala med sjukskötarna, men de sa hela tiden att det ordnar sej nog. Vi ska vänta och se vad läkarna säger imorgon. Tanten fråga hela tiden att kan något hända under natten åt henne, men svaret hon fick var att det ordnar sej nog. Runt en elva-tiden var de igen och tog några prover och då blev hon riktigt nervös. Det löste de genom att ge tanten sömnmedicin. Nåväl, det är ju också ett sätt. Jag däremot så satt vaken i flera timmar och fick en Panadol och jag skulle bara försöka sova. Visst det kommer ju lyckas bra då jag är extremt lättväckt, kan slå vad om att tappar man en nål på golvet så vaknar jag. Men jag är van sedan tidigare så jag läste, surfa på telefon osv. Vad jag reagera på igen (har gjort det förr) var att endast 2 gånger under natten var någon och kolla till mej. Tanten bredvid var de 5 gånger och kolla på. På morgonen så kom nya skiftesarbetare igen och kolla hur vi mådde. Jag (otålig) som alltid fråga när jag slipper hem ;). Då tyckte den nya att jag inte ska tro att jag slipper hem idag (pah, de ska vi allt bli två om tanten tänkte jag). Under morgontimmarna så började jag och grannen diskutera lite mera och då fick jag reda på att hon kommit in till Vasa under lördagen (med ambulans från J.stad) och att hon ännu då på onsdag morgon inte hade fått genomgå någon undersökning eller fått någon diagnos. Fy fabian säger jag bara, 5 dagar på sjukhuset och inte någon som gör något). Under morgonronden så ursäktade sej läkarna med att de inte dagen före hade hunnit med hennes gastroskopi (sist jag var på den undersökningen för 3 veckor sedan så tog den 15 minuter). Hinner faktiskt ingen läkare på stora Vasa Centralsjukhus med en sån undersökning under en hel dag? Damen ifråga hade ju faktiskt både spytt blod och via andra änden... Men i Vasa så är det tydligen ingen panik. Blod hade de också gett henne då Hb var så lågt. Men en undersökning som tar 15min så kunde de inte göra. Nu börjar jag iaf ifrågasätta att vill de bara ha folk på sjukhuset för att de ska få fakturera mera dagar / nätter?
I Jakobstad tyckte de att det var så akut hennes tillstånd att de skickade henne med ambulans till Vasa, men där fick hon ju bara ligga i sängen och vänta i 5 dagar. Javisst, det var ju påsk men iaf. Ska man inte kunna bli sjuk under påsken? Ska man planera in sin sjukdomsanfall till arbetstid på arbetsdagar?
Nåväl tillbaka till mej. Under läkarronden så fick jag veta att jaa typ ingenting. Jag får åka hem idag om jag känner för det... Öhh, självklart känner jag för det! Sedan stod de och skrapa sej i huvudet om jag ska sjukskrivas eller inte. Nåväl, de tyckte jag nog kunde ta det lugnt en vecka. Fråga av sköterskan när jag slipper hem (då var klockan åtta på morgonen) Så typ runt en ett-tiden då de har pappren skrivna... Alltså att skriva ett papper på att jag får fara hem samt ett recept på mediciner så tar 5 timmar. Men kanske de får ta betalt för flera dagar om jag varit på sjukhuset efter kl. 12.00? jag förstår nog att det finns flera på avdelningen som också ska ha vård, men anser också att hade jag fått mina papper hade de ju kunnat koncentrera sej på alla de andra istället och fått en ledig sängplats! Men min logik stämmer inte alltid ihop med sjukhusets tydligen (eller aldrig för att vara riktigt exakt), Efter ca. 30min kommer en läkare till för att se över mej. Öhh... Okej. Samma procedur igen... Hur mår du? Joo, relativt bra, vill hem idag! Inte hade heller han någon mera info om min operation så jag får väl helt enkelt vänta tills operationsberättelsen kanske kommer hem på posten! Ringde till min man och sa att han får komma efter mej till en ett-tiden. Han kom till sjukhuset och klockan kröp mot halv två då jag fick ledan av att vänta på att de skulle komma med mina papper så jag gjorde en fuling och ringde på! Tyckte jag iaf kunde ringa på knappen 2 gånger under min vistelse på sjukhuset. Då kom en sköterska som skulle fixa mina papper så jag skulle slippa hem! Äntligen!
Men tanten som låg i samma rum som jag då? Jaa, en halvtimme före jag skulle åka hem slapp hon på sin undersökning och hennes tillstånd åtgärdades då. På 20 minuter var hon tillbaka på rummet som ny! Efter 5 dagars väntan!