Har något som jag gått och funderat på nu i några dagar och nu känner jag att jag vill ta upp detta i min blogg!
Värdet på saker och värdet på oss människor. Vad är det egentligen som bestämmer detta?
Är en människa mera värd då denne har miljoner på banken? Är en människa värd mera för att denne har nytt hus, ny bil och 2,3 barn (eller vad nu medelmängden barn är i dagens läge)? Mäts vårt värde utifrån yttre faktorer? Kan man inte vara lycklig innan man har precis det som "alla" andra har?
Jag blev fundersam när jag diskutera med en bekant om just lycka och vad som gör en lycklig. De flesta verkar mäta sin lycka i vad man borde ha enligt samhället.. Bara jag gifter mej blir jag lycklig, bara vi köper hus så blir vi lyckliga, bara vi skaffar barn blir vårt äktenskap bättre... Men är faktiskt lyckan bunden till saker och ting? Vi är väl alla individer och vi kan väl glädjas åt olika saker? Hur ofta har man inte hört att det blir nog bättre då ni får barn, då ni köper hus osv.
Men ska man inte vara lycklig tillsammans innan man gör allt detta?
Varför kan man inte glädjas åt att ha varandra, åt de fina stunder man har tillsammans? Måste man hela tiden sträva efter samhällets normer? Blir man inte lycklig innan man har uppnått dessa?
Jag är lycklig och tacksam över att få vara gift med min man som älskar mej för den jag är och inte för något jag kan eller borde vara! Självklart finns det alltid saker att förbättra hos sej själv, men om man bara ser det negativa hos sej själv så hur kan man då älska sej själv och hur ska någon kunna älska dej om du inte kan älska dej själv?
Jag är lycklig och tacksam för mina vänner som alltid ställer upp för mej då jag behöver dem, vi kanske inte är i kontakt lika ofta som förr, men jag vet att de finns där trots det och jag hoppas att de vet att jag finns där för de också!
Läste på FB en historia om en man som ville skiljas från sin fru då han träffat en ny. Frun bad honom att ge det en månad och att han under den månaden skulle bära henne till dörren varje dag för deras sons skull som höll på att ta studenten. Mannen valde att göra som frun bad och de första dagarna var lite obekvämt att vara när sin fru på det viset och ha henne i famnen, men alltefter tiden gick så börja det gå lättare och lättare. Och vid slutet av månaden så bestämde han sej för att inte lämna sin fru då han kommit underfund med att problemet i deras äktenskap inte var att de inte mera attraherades av varandra utan att problemet var att de börjat ta varandra för givet och inte hållit lågan tänd. När han kom hem för att berätta detta för sin fru så hade hon åkt in på sjukhus, när han anlände dit fann han att hon kämpat mot cancer i över en månad och det var en av orsakerna till att hon bett om en månad till.
Detta fick åtminstone mej att tänka på att man ska inte ta varandra för givet och att man bör sätta åtsido lite tid tillsammans bort från alla måsten. Risken är att de livet lunkar på i sitt sakta mak att man glömmer bort det som är viktigt!
Så med detta vill jag avsluta detta inlägg! Ta vara på de som betyder något för er, man vet aldrig när det är försent att säga det! Detta gäller alla nära och kära!
