söndag 7 april 2013

Språktvång

För en tid sedan har ägaren av butiken Velj. Keskinen varit och uttalat sej om att han tycker synd om ungarna som läser "pakkoruotsi" (alltså tvångsvenska) i skolorna och att han anser att tiden de lägger ner på att lära ungarna svenska kunde läggas på något annat!

Men visst, jag håller med! Sålänge det är frågan om att vi MÅSTE lära oss något så smakar det trä. Oavsett om det är svenskan eller finskan. Låt de som vill lära sej svenska istället och sluta tjafsa. Fientligheten mellan finskan och svenskan blir bara värre av detta. Jag är själv finlandssvensk och för det mesta stolt över det. Jag kan göra mej förstådd på finska och har en del finskatalande släkt.
Men jag kan som inte riktigt förstå varför det måste vara så språkfientligt mellan svenska- och finskatalande. Är det bara språkbarriärerna som gör att vi inte förstår varandra? Eller är det att vi blir så påverkade om det som sker omkring oss att vi medvetet eller omedvetet tar efter?

Ser vi över situationen såhär. Jag har inte exakta siffror nu men gissar på ett ungefär att finskatalande i Finland ligger på ca 90% och svenskatalande är väl ca 5% (rätta mej om jag har fel). Finlandssvenskan är mest representerad i kusttrakterna Österbotten (och självklart Åland). Tittar vi inåt landet så blir det mest enspråkigt (finskt). Går vi upp mot Lappland kommer även samiska mot. Det finns inte många enspråkigt svenska kommuner i Finland men jag har råkat flytta till en av de svenskaste (Korsnäs).
Så detta betyder att om man som finskatalande vill klara sej i Finland så lär man inte stöta på några problem, men vill man förstå vad resten av Nordiska länderna talar så kan ju svenskan vara en fördel! Okej, svänger vi på argumentet och ser hur vi Finlandssvenskar skulle klara oss med bara svenskan, håller vi oss i Österbotten klarar vi oss behjälpligt, men kan hamna på finskan om vi ska ihop med någon instans (typ sjukhus, skatteverk osv). Vi gör oss förstådda i resten av Norden, men vad vinner vi på det i Finland då om vi inte kan göra oss förstådda på finska?
Jag förstår att den äldre generationen inte lärde sej pga undervisningen då. Men att det finns folk som har fått finskaundervisning i minst 6 (skol)år och inte kan finska så får vi ju fundera lite över på om skolsystemet fungerar. Jag kan ju bara tänka tillbaka på min egen skoltid. Vi hade i högstadiet en bra finskalärare som tänkte till en stor del utanför skolböckerna och försökte lära oss även att prata finska. Jaa, precis prata! Jag kan inte se att någon då de går till en t.ex butik och ska handla något eller be om hjälp av en expedit först funderar vilka ord som ska användas och sedan börjar fundera vilka ändelser som ska bort och läggas till osv. Javisst, grammatik är viktig då man ska börja skriva, men kanske det bör finnas en grund före man börjar med den.

Så är det ju bara så att man kommer längre med belöningar och beröm än vad man kommer med tvång. Se över språkkunskaperna hos folk och de som faktiskt kan svenska och finska så ge dessa språktillägg (oavsett yrke då) Låt eleverna i finska skolorna välja om de vill läsa svenska eller inte. Enligt undersökningar så skulle en del ändå läsa svenska om det vore frivilligt. Sist och slutligen vad vinner vi på att eleverna måste lära sej svenska? Inte får vi svenskatalande någon bättre service på våra sjukhus osv för det, inte får vi bättre service ute i butikerna på stan för det. Lika lite av det som vi lärde oss då vi tragglade finska i skolan så lika lite lär de sej av svenskan de tragglar i skolan!

Ser vi sedan över språkfientligheten så är den värst just i de trakter var svenskan och finskan möts.
Jag har själv rest en hel del i vårt avlånga land och måste säga att värsta ställen att bli bemött då man talar svenska är just dessa gränstrakter. In i landet så talar man svenska brukar de försöka på den lilla svenska de kan eller så engelska, det skulle inte ens ske i misstag häromkring. Som exempel kan jag ju säga att var inne på en "special"affär i Vasa var expediten inte kunde ett ord svenska. Jag talade svenska med min väninna då vi kom in och då den vanliga frågan kom "Voinko auttaa teitä" (kan jag hjälpa er) så frågade vi om hon kunde svenska. Damen ser nästan förfärad ut och drar efter andan och väser fram att "Suomessa puhutaan suomea" (i Finland talar vi finska). Vad kan man säga? Ska man skratta eller gråta? Jag är medveten om att sådana människor finns men trodde aldrig att man inom kundservicebranchen skulle kunna häva ur sej sådant åt sina kunder. Chockad svarar jag på finska att men även svenska då Finland fortfarande är ett tvåspråkigt land. Efter bestämde vi oss att ta och gå därifrån. Inte för annat än attityden hos expediten. Jag hade ju nog kunnat fråga efter det vi sökte på finska, men anser att arbetar man inom kundbetjäning så har man bara inte en sådan attityd!

På internet finns det en sida som heter Pakkoruotsi.net var de har en massa argument om varför inte svenskan är nödvändig i Finland. Bl.a så är en av resonemangen att svenskan inte ens behövs i jobbsyfte. Nåjaa, det är ju helt beroende på vad man arbetar med. Engelskan är kanske mera nödvändig för många än vad svenskan är. Men som tidigare nämnt så kan man göra sej förstådd på svenska i de andra nordiska länderna. Men som mot argument så kan ju komma att man kan göra sej förstådd på finska i Estland. Sedan kan man ju fundera vad som väger mera ;)
Sedan som nästa argument är ju att det tar så mycket resurser att lära ut svenskan. Att Finland skulle ha större chanser att vara konkurrenskraftigt om skoleleverna inte skulle vara tvungna att lära sej svenska (det går väl att diskutera anser jag, vad ska de lära sej mera av om de inte skulle studera svenskan? Engelska, det studerar de ju också från förr). Om man skulle ta bort tvångsvenskan skulle finländarna må bättre och vara ett mera civiliserat folk (njaa, som sagt tvång får en aldrig att må bra, men fattar inte riktigt varför nån skulle bli mera civiliserad?)
Sedan så på samma sida framkommer att det är så bedrövligt då "högre" uppsatta tjänstemän bör kunna svenska. Nåjaa, har man en sådan utbildning så kanske det är en fördel att ha svenska som kunskap? Men återigen ge de som verkligen kan både finska och svenska lönetillägg, kanske det skulle vara en morot! Jag förstår mer än väl att det börjar irritera folk som bor på sådana orter var de i överlag inte kommer att någon gång använda svenska.

Vad kan man som person göra åt saken? Ingen aning, men jag har alltid lärt mej att vill man ha förändringar så sitter man inte tyst utan säger vad man tycker! Jag tycker att vi alla kan ta och tänka på hur vi förhåller oss till det andra inhemska språket. Hyser vi lite agg kanske det vore en idé att kanske ta sej en tankeställare om situationen blir bättre av detta? Kan jag göra något för att förbättra situationen? Får vi alla mera förståelse för varandra kanske också dessa barriärer minskar!
Kanske det borde börja finnas mera språkbadsplatser? För vi kommer inte ifrån det faktum att de som kan både finska och svenska så har det betydligt enklare än de som bara kan endera. 















fredag 5 april 2013

Vården på vårt centralsjukhus!

Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta eller kanske både och. Just då kändes det mest bedrövligt.

I tisdags hade jag operationstid på Vasa Centralsjukhus, tiden kom med lite mera än en veckas förvarning så att ställa allt iordning blev lite panikartat, mest eftersom man inte hade någon mera information om hur det skulle vara efteråt. För att vara riktigt ärlig så har jag det ännu inte heller trots att operationen är utförd och jag är hemma igen!
Jag fick som sagt en kallelse till sjukhuset ca. 1 vecka före operationen. Där stod 2 olika telefontider var någon skulle kontakta mej för mera information om operationen. Då den första ringde så måste jag erkänna att jag inte blev riktigt mycket klokare. Jag fick ju iaf höra att jag skulle dit den 2.4 men tiden skulle de bekräfta nästa gång de ringer och att jag inte skulle få äta efter kl. 00.00 då på natten till tisdag. Okej. Hur är det med medicinerna mina får jag ta de? Hur länge ska jag vara på sjukhuset? Måste jag sjukskrivas? Det kunde inte hon jag tala med första gången svara på utan det skulle då klaras upp nästa gång de kontaktar mej (detta var en tisdag och på torsdagen skulle de kontakta mej pånytt eftersom det var sista dagen före påsken de är på jobb). På torsdagen ringde en sjuksköterska som talade mycket knagglig svenska. Medicinerna redde vi upp hur jag skulle ta, men om jag måste lämna över natten eller inte var helt beroende på när jag skulle opereras. Men kl 10.30 skulle jag vara vid sjukhuset då var tiden bokad för mej. Jag kunde ju förbereda mej på att övernatta en natt på sjukhuset. Ang. sjukledigheten så kunde bara en läkare svara på. Okej, jag hade ju en jäkla tur då jag är ledig både tisdagen och onsdagen den veckan då! Vet inte hur många som har måndag till fredag-jobb som skulle kunna vara lika flexibla speciellt då de inte vet om de kan återvända till jobbet nästa dag, dagen efter det eller om en vecka!

Jag hade tid kl. 10.30, kom till sjukhuset lite över tio så i god tid. Anmälde mej till Pre-operativa enheten som jag skulle enligt pappren. Där fick jag sitta i en korridor med alla andra som väntade på operation. Nåväl satt där med min väska packad och väntade på min tur. Slapp in endast 20 minuter efter utsatt tid till en sjuksköterska som tog blodprov, blodtryck och gav mej de otroligt fina sjukhuskläderna. Hon tog då hand om mina egna kläder och min väska för att skicka upp det till avdelningen jag skulle till efter operationen. Klockan var lite över elva då jag var klar hos tanten som "förberedde" mej för operationen. Hon visade mej till ett väntrum med 8 fåtöljer var jag kunde sitta och vänta tills jag skulle slippa på operationen. Där satt flera från förr och hon sa att hon kommer och hämtar mej då det är min tur och att vi går till operationssalen då tillsammans. Så där satt jag då utan min väska (var jag hade varit så smart att packa ner böcker och annat läsbart), utan min telefon (som också skulle läggas i väskan) men som tur var så hade min älskade man tagit ledigt från jobbet och var på plats med mej, annars hade jag nog börjat klättra på väggarna! Klockan blev tolv och då slapp den första ur rummet och till operation. Klockan kröp mot ett, halv två och då var sambon tvungen att börja söka sej hemåt då parkeringstiden tog slut. Klockan var två före jag slapp till operationen. Måste säga att redan då var jag lite mindre glad, men talade men en av de andra som satt och vänta och han hade tid en timme före mej. Hade dock lite tur och slapp in 15 minuter efter han. Då jag kom in i operationssalen så stod där flera stycken som alla börja slita och riva i mina armar och ben för att förbereda mej för operationen. Visst alla presentera sej men de flesta tala mera med varandra än med mej, dessutom så eftersom jag tala svenska så tala de finska sinsemellan (dock ovetandes om att jag även kan finska). Nu är jag kanske inte den mest hysteriska människa, men kände flera gånger att det hade varit lugnande om någon lite berättat vad som hända ska... Dock fick jag ju nån sekunds förvarning före de stack mej i båda händerna för dropp m.m. Tack och lov så somna jag ju ganska snabbt efter det de hade fått in kanylen i min hand.
Lite över fyra vakna jag till ordentligt på uppvaket och trodde ryggen skulle gå av. Till saken hör att jag inte kan ligga länge på hårda ytor utan att ryggen låser sej, och det var ju just det som hade hänt. Tanterna på uppvaket gav mej värkmedicin mot värken men inte släppte den för det men underlättade gjorde ju det. Vi var 3st på uppvaket under tiden jag var där. Som vanligt så råkar jag ju alltid ut för skiftbyten så även denna gång. Första skiftet på uppvaket kunde de riktigt bra svenska och eftersom vi alla 3 var svensktalande så var det ju en stor fördel. Skiftet efter var det lite sämre med dessa svenskakunskaper. Tanten som låg bredvid så ville ha sin glasögon och frågade efter de. Svaret hon fick var att hon ska låta droppet vara. Nej, sa tanten. Jag vill ha min glasögon! Återigen fick hon svaret att droppen måste sitta kvar. Då kunde jag inte vara tyst mera och sa åt de att hon vill ha sin glasögon (på finska dock). Då blev det lite lugnare då de fick förklarat åt damen att hennes glasögon finns på avdelningen. Gubben som låg mitt emot mej skulle till samma avdelning som jag och när de kom från avdelningen efter han (30 minuter efter att de ringt till avd.) så sa de att även jag ska upp till samma avdelning att de kan komma ner efter mej direkt efter. Jovisst, den gick 15 minuter sen 15 minuter till och då ringde de igen från uppvaket till avdelning (då tog det bara nån minut innan de var på plats) Vid dehär laget så var klockan redan 18.10. Suck! Sjukskötaren som kom efter mej knagglade även han på en dålig svenska att jag måste lämna över natten! Daah, lite jag hade listat ut det redan! Försökte fråga varför jag var tvungen att ligga sålänge på uppvaket, men det kunde han ju inte svara på. Inte heller kunde han svara på hur operationen hade gått eller om det hade varit något särskilt under den.  Då vi kom till avdelningen så rullade han in mej på rummet som jag delade med en trevlig tant från mina hemtrakter. Nåväl, han visa mej var jag kunde trycka på knappen om jag behövde hjälp och så gick han. Min man kom till sjukhuset bara en ca. 20 minuter efter det. Då hade ännu ingen varit och visat mej var min morgonrock och mina tofflor är. Jag orka nu inte bråka mera om det just då, visste jag skulle snart behöva uppsöka toaletten men eftersom mina ben hade bandage runtom (då stödstrumporna var slut nere i operationssalen) så de skulle bort före jag kunde stappla iväg nånstans. Efter att min man åkt hem igen så ringde jag på och bad de leta upp mina tofflor och morgonrock och ta bort bandaget så jag kunde stappla iväg till toan, samt att de skulle "sänka" ner sidorna på sängen så jag inte skulle vara tvungen att klättra ur fanskapet (vi försökte både min man och jag under tiden han var hos mej att sänka sidorna men med ett mindre lyckat resultat). Vingligt värre var de några stackars metrarna jag hade till vessan men skam den som ger sej. Sjukskötarna hade fullt upp med att försöka få andra sidan av min säng att sänka sej. Då jag kom tillbaka hade de ju faktiskt överlistat sängen och de tyckte att jag kunde själv nu sedan gå på vessan eller dylikt. Javisst, gick ju faktiskt själv nu också. Sedan ville de se på mina sår. Så de tittade på "plåsterlapparna" jag hade och sa att det ser bra ut, men det är ju bra att veta att såren innanför plåsterlapparna ser bra ut (jaa, jag är ironisk nu). Kvällen började bli sen och det var skiftesbyte igen. Tanten som låg bredvid mej så fick lite dåliga nyheter och blev (med all rätt) lite upprörd och försökte tala med sjukskötarna, men de sa hela tiden att det ordnar sej nog. Vi ska vänta och se vad läkarna säger imorgon. Tanten fråga hela tiden att kan något hända under natten åt henne, men svaret hon fick var att det ordnar sej nog. Runt en elva-tiden var de igen och tog några prover och då blev hon riktigt nervös. Det löste de genom att ge tanten sömnmedicin. Nåväl, det är ju också ett sätt. Jag däremot så satt vaken i flera timmar och fick en Panadol och jag skulle bara försöka sova. Visst det kommer ju lyckas bra då jag är extremt lättväckt, kan slå vad om att tappar man en nål på golvet så vaknar jag. Men jag är van sedan tidigare så jag läste, surfa på telefon osv. Vad jag reagera på igen (har gjort det förr) var att endast 2 gånger under natten var någon och kolla till mej. Tanten bredvid var de 5 gånger och kolla på. På morgonen så kom nya skiftesarbetare igen och kolla hur vi mådde. Jag (otålig) som alltid fråga när jag slipper hem ;). Då tyckte den nya att jag inte ska tro att jag slipper hem idag (pah, de ska vi allt bli två om tanten tänkte jag). Under morgontimmarna så började jag och grannen diskutera lite mera och då fick jag reda på att hon kommit in till Vasa under lördagen (med ambulans från J.stad) och att hon ännu då på onsdag morgon inte hade fått genomgå någon undersökning eller fått någon diagnos. Fy fabian säger jag bara, 5 dagar på sjukhuset och inte någon som gör något). Under morgonronden så ursäktade sej läkarna med att de inte dagen före hade hunnit med hennes gastroskopi (sist jag var på den undersökningen för 3 veckor sedan så tog den 15 minuter). Hinner faktiskt ingen läkare på stora Vasa Centralsjukhus med en sån undersökning under en hel dag? Damen ifråga hade ju faktiskt både spytt blod och via andra änden... Men i Vasa så är det tydligen ingen panik. Blod hade de också gett henne då Hb var så lågt. Men en undersökning som tar 15min så kunde de inte göra. Nu börjar jag iaf ifrågasätta att vill de bara ha folk på sjukhuset för att de ska få fakturera mera dagar / nätter?
I Jakobstad tyckte de att det var så akut hennes tillstånd att de skickade henne med ambulans till Vasa, men där fick hon ju bara ligga i sängen och vänta i 5 dagar. Javisst, det var ju påsk men iaf. Ska man inte kunna bli sjuk under påsken? Ska man planera in sin sjukdomsanfall till arbetstid på arbetsdagar?
Nåväl tillbaka till mej. Under läkarronden så fick jag veta att jaa typ ingenting. Jag får åka hem idag om jag känner för det... Öhh, självklart känner jag för det! Sedan stod de och skrapa sej i huvudet om jag ska sjukskrivas eller inte. Nåväl, de tyckte jag nog kunde ta det lugnt en vecka. Fråga av sköterskan när jag slipper hem (då var klockan åtta på morgonen) Så typ runt en ett-tiden då de har pappren skrivna... Alltså att skriva ett papper på att jag får fara hem samt ett recept på mediciner så tar 5 timmar. Men kanske de får ta betalt för flera dagar om jag varit på sjukhuset efter kl. 12.00? jag förstår nog att det finns flera på avdelningen som också ska ha vård, men anser också att hade jag fått mina papper hade de ju kunnat koncentrera sej på alla de andra istället och fått en ledig sängplats! Men min logik stämmer inte alltid ihop med sjukhusets tydligen (eller aldrig för att vara riktigt exakt), Efter ca. 30min kommer en läkare till för att se över mej. Öhh... Okej. Samma procedur igen... Hur mår du? Joo, relativt bra, vill hem idag! Inte hade heller han någon mera info om min operation så jag får väl helt enkelt vänta tills operationsberättelsen kanske kommer hem på posten! Ringde till min man och sa att han får komma efter mej till en ett-tiden. Han kom till sjukhuset och klockan kröp mot halv två då jag fick ledan av att vänta på att de skulle komma med mina papper så jag gjorde en fuling och ringde på! Tyckte jag iaf kunde ringa på knappen 2 gånger under min vistelse på sjukhuset. Då kom en sköterska som skulle fixa mina papper så jag skulle slippa hem! Äntligen!
Men tanten som låg i samma rum som jag då? Jaa, en halvtimme före jag skulle åka hem slapp hon på sin undersökning och hennes tillstånd åtgärdades då. På 20 minuter var hon tillbaka på rummet som ny! Efter 5 dagars väntan!















måndag 25 februari 2013

Detta med hästköttskandalen!

Jag hade inte tänkt gå in och lägga nån energi på detta, men håller ärligt talat på att få något nervfel då man överallt läser att "Vi har ju ätit hästkött i så och så många år och ingen har dött av det" och dylika kommentarer!
Grejen är ju inte den att folk inte vill ha hästkött utan det är frågan om att kunna LITA på det som står i innehållsförteckningen!
Skulle ni klaga om ni köpt ett hus på 5 rum å kök och då ni ska flytta in så är det bara skokartong?
Skulle ni klaga om ni köpt en splitterny bil och då ni kör hem så visar det sej vara en 30-år gammal bil?
Så varför får folk inte klaga? De har köpt nötkött och får hästkött!
Nästa problem med detta utländska hästkött, är det kontrollerat eller inte? Vet vi om hästarna har gått på några mediciner innan de slaktades? Vad vet vi alls om dessa? Vissa hästmediciner är rent ut av livsfarliga för oss människor. Sedan står det också att självdöda hästar används, vet vi varför dessa dog?
Sedan kommer vi ju till behandlingen av dessa djur. De packas som packade sillar och kan stå trångt utan mat och vatten i flera dagar. I Finland finns det ju krav på hur djuren ska behandlas trots att de är påväg till slakt! Mera om det finns att läsa HÄR (engelska tyvärr)
Den senaste tiden har det mest dagligen kommit fram att fler och fler produkter innehåller något utöver eller istället för det som står på innehållsförteckningen! Egentligen är det ju ganska skrämmande och jag blir bara mer och mer tacksam att vi tillreder det mesta från grunderna här hemma!

Så tycker gott och väl folk kunde ta och fundera lite innan de öppnar munnen (eller tangentbordet) ;)




torsdag 21 februari 2013

Ska man kalla datorer hon eller han?

Ur en kvinnas synvinkel så är datorn en man

För att få deras uppmärksamhet måste man slå på dem.

De innehåller massor av information och data, men är fortfarande nollställda.

De är till för att lösa problem, men halva tiden är de själva det största problemet.

Så snart du binder dig vid en inser du att om du väntat lite till skulle du fått en bättre modell.

Ur en mans synvinkel så är datorn en kvinna

Ingen, förutom deras skapare, förstår sig på deras logik.

Språket de använder inbördes för att kommunicera med andra datorer är fullständigt obegripligt för andra.

Även de allra minsta misstag sparas i ett långtidsminne för framtida bruk.

Så snart du väljer en dator upptäcker du att du använder halva din lön till dess tillbehör...


Såå, är datorn en hon eller han? 
 
 
 

torsdag 7 februari 2013

Skrämselhicka

Det får man med jämna mellanrum då man hör vad folk tycker och tänker samt då man är inne och läser på olika forum!

Först vill jag påpeka att då man skaffar en hund så ska man ha i åtanke att denna hund ska passa in i den nuvarande levnadssituationen oavsett om man har barn eller hund/ar sedan tidigare. Sedan är nästa sak att ta i åtanke att en hund kostar även per månad, det är inte bara en engångssumma som ska betalas vid inköpet. Sedan ska det ju finnas tid för uppfostran, motion och det är inte en slit och slängvara som kan plockas fram när det passar en själv!
Sedan bör man tänka efter vad vill man göra med sin hund, till vilka ändamål har man tänkt att hunden ska användas för? Därefter göra sitt val av hundras. Ska man ha en fågelhund kanske man inte väljer en stövare. Ska man ha en agilityhund kanske man inte ska välja en stor, tung ras typ Sankt bernhardshund (nu säger jag inte att en bernhardshund inte ska kunna träna agility för det kan de, men om man vill satsa på agility och sträva efter att nå en bit så är inte en bernhardshund kanske det bästa valet). En hund kan tränas till det mesta, men då kräver det nog att man vet man gör!
Sedan kan man ju ta en hund bara till sällskap också, men trots detta så kräver det ju att hunden iaf har en grundlydnad. Jag anser att ALLA hundar bör vet vad NEJ och KOM betyder. Sitt, ligg, stå, fot är något som man kan räkna bort men nej och kom är kommandon som bör fungera! Ju längre man väntar med att lära sin hund grunder desstu värre är det att lära bort de olater som redan har hunnit komma

Läste häromdagen på en sida om sheltien att då denna ras lider av så många hälsoproblem så borde vi kanske blanda in någon annan ras typ border collie, kelpie, tollare och isländsk fårhund nämndes i samma veva. Vad folk inte verkar ta i beaktande är ju att risken är stor att för det första rasen får nya sjukdomar som inte funnits tidigare på rasen och därmed kan bli sjukare än den är nu och för det andra så hur skulle mentaliteten bli?
Jag förnekar inte att det förekommer sjukdomar på sheltien, men jag anser att i jämförelse med många raser så är sheltien en frisk ras.

Sedan kan jag inte förstå familjer med t.ex bonusbarn som alltid passar på att göra en massa roligt då barne-t /-n är hos den andra föräldern, speciellt om det är frågan om att man inte har råd att ta med barne-t /-n på det man ska på. Är det så illa ställt så kanske det är bäst att lämna hemma helt och hållet istället? Speciellt illa är det ju om det finns gemensamma barn i familjen som får följa med hela tiden. Hur ska de barn som lämnas utanför känna sej? Det är ju sin sak om de får fara på annat, men om familjen alltid passar på att åka på en massa roligt då de är borta så får man nog fundera!

Sedan så har jag börjat fundera om folk helt har slutat tänka långsiktigt? Är det bara nuet som gäller?

Men som sagt man får ju skrämselhicka hur vissa resonerar!



torsdag 31 januari 2013

Vi e på gång vi e laddade...

Det är igen en tid sen jag uppdatera bloggen! Kurserna har kommit igång igen och livet snurrar på i samma fart hela tiden oavsett om man hinner med eller inte!

Flikka växer och är helt återställd efter hennes olycka som jag skrev sist. Hon har nu hunnit 7 veckor och är nu en officiell hund i Finland, dvs hon är nu registrerad, veterinärgranskad och ögonspeglad. En frisk krabat som man ibland får fundera om är mera vild än tam då hon ger an här hemma =D. Men visst är hon gosig när hon kommer och är trött och somnar ihopkrupen på fötterna eller i famnen <3

En fördel har man ju om man har vår-, sommar-, höstvalpar som kan vara ute längre stunder, nu är det ganska hopplöst att vara ute med valpen någon längre tid då det endera är svinkallt eller så klottigt värre så valpen är dyblöt på några sekunder =(


Bjuder på några bilder av Flikka!

Flikka 5 veckor

Flikka 5 veckor

Flikka 5 veckor

Flikka 5 veckor



Flikka 6 veckor

Flikka 6 veckor


Flikka 6 veckor

Flikka 7 veckor

Flikka 7 veckor

Flikka 7 veckor

söndag 13 januari 2013

Med hjärtat i halsgropen!

Idag hände det som inte egentligen ska få hända, men som händer ändå!

Var istan med en god väninna då telefonen ringer, svarar och hör världens skrik i bakgrunden av valpen samt 6 andra hysteriska hundar! Valpen Flikka hade krypt upp på en av de äldre hundarna och denne hade huggt till. Bettet kom förståss vid ögat. Min stackars man som var hemma med hundarna ringde mej, inget annat att göra än att ha honom att ta valpen och hoppa i bilen och komma körandes emot mej. Ringde dejourerande veterinär och fick en tid dit. Med hjärtat i halsgropen körde jag (och jag måste erkänna att mindre lagligt) mot de för att plocka upp de på vägen. Aldrig har det trillat så många bilister av pensionärsmodell ivägen.
Efter att ha hört hur det gått till och då jag såg lilla Flikka var jag helt säker på att ögat skulle vara skadat, att hon skulle bara ha ett öga kvar. Det kändes som en evighet innan vi var vid veterinären (detta är en nackdel att bo 5 mil från närmaste stad) Mycket hann fara genom huvudet under den tiden, men mest led jag med denna lilla valp som låg och smågnydde i husses famn. En halvtimme kändes som en evighet men vi var äntligen framme vid kliniken och in snabbt som sjutton med valpen. Eftersom veterinären inte kunde undersöka ögat då Flikka hade ont så blev vi tvungna att ge henne lugnande för att ha en chans att se innanför ögonlocket. Det tog inte länge före hon sov och vi kunde börja skölja bort blod och var ur ögat. Första jag såg var ett hack i ögonbrynet och en massa blod i ögonvrån på henne. Sedan säger veterinären att det finns ett hack i 3dje ögonlocket. Okej, hur djupt? Hur mycket är det på ögat? Jag får åter igen tacka min lyckliga stjärna! Ögat var opåverkat, det var inte skadat! Den lättnad som kom över en då är obeskrivbar. Framtiden såg genast mycket ljusare ut för denna lilla livliga krabat! Det tredje ögonlocket hade gjort dess mission, dvs att skydda ögat!
Vi fick vänta ännu nästan en halvtimme på att Flikka skulle vakna såpass att vi kunde åka hemåt. Med oss fick vi medicin som ska droppas i ögat 2 gånger per dag.
Flikka var nog groggy en stor del av dagen men kvickna till mot kvällen men fick då tyvärr lös mage pga medicinerna hon fått idag. Dock är hon mera vild än tam nu så det är ju en lättnad att se! Fast jag dock tycker att hon kunde ta det lite lilla lugna en stund till, och det tror jag mamma Kiira också tycker som ska ligga i lådan med henne, då valpen än hänger Kiira i örat, än i kragen och än i svansen, men tror ändå Kiira är lika glad som jag att valpen är pigg och busig med tanke på omständigheterna!

Så ta tillvara på varje liten stund ni har med era husdjur! Man tar alldeles för mycket för givet och man märker det inte före det är försent! Jag ska fortsätta njuta av vår lilla busiga yrväder och hoppas på att hon blir snabbt bra!